Jag träffade en gammal kompis igår somjag inte sett på länge. Vi pratade givetvis om min nuvarande, nästintill absurda, situation och mitt och hennes liv. Hon berättade saker som jag glömt. Hon berättade att redan för många år sedan var jag en sökare av stora mått. Jag trodde då att bara jag träffade rätt kvinna så skulle jag bli hel igen. Då skulle allt bli bra. Jag förstod inte att jag måste bli hel först för att kunna älska på riktigt. Det går inte att ge sig hän om man inte vågar och det är det kärlek handlar om. När jag då träffade AO så blev jag både attraherad och intresserad, men aldrig förälskad. Jag trivdes med henne och kände en stark åtrå. Jag kände igen mig i hennes bakgrund och kanske på ett undermedvetet sätt så jag nog hennes inre kraft. Och på så och vis är det hon som har räddat mig. Hon o mitt barn. Det tog fem år, men till slut hittade jag mig själv o kunde förlåta världen.

Jag har mått dåligt i många år och det kan man se så tydligt såhär i efterhand.  Man jämför då o nu.  Nu ser jag människor på ett helt nytt sätt. Jag kan förstå kärlek, jag kan bli förälskad. Jag kan bli attraherad av o kär i människan AO. Då kan man faktistk känna åtrå hela livet. Jag har alltid trott att man måste byta ut kvinnan var tionde år eftersom kroppen förfaller, men så  är det bara om man är attraherad av kroppen, av ytan och inte människan. Just nu känns livet ganska underbart.....dalarna har nästan försvunnit och det känns nästan euforiskt. Jag har inget försvar, jag slåss inte mot världen och det känns så skönt inombords. Tidigare tävlade jag bara, jag såg kvinnor som prispokaler, och när det passade så skaffade jag en flickvän. För att det passade in i mitt livsprojekt. Alltid framåt, aldrig nu, bara framåt.

Om jag nu fick frågan: Om du visste att du skulle dö om en vecka, vad skulle då göra då? Jag skulle då svara, ungefär det jag gör nu....Jag är nöjd med mitt liv, jag är stolt över mig själv. För bara ett par månader sedan hadej jag förmodligen svarat: upplevelser, droger, alkohol, kvinnor....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...