forts

Jag köpte lägenheten o sedan gick vi hem o åt tillsammans. Farfar, jag, AO o A. J mådde plötsligt jättebra. Jag pratade med pappa på vägen hem om vår AO och min relation, men även om pappas o min relation. Det är första gången jag gjort det o det kändes fantastiskt. Det har inte varit möjligt tidigare. Jag har tänkt tanken, men det har inte gått, men plötsligt är det inga problem. Jag har tidigare förmodligen försökt straffa honom, inte släppa in honom i mitt liv, bara prata nonsens. Nu går det och det är underbart. Jag har nog förlåtit honom i hjärtat. Jag håller på att förlåta världen och allt bara lossnar.

Efter middan åkte jag till träningen fast AO ville att jag skulle stanna. Men jag kan inte vara där för henne nu. Det måste hon förstå. Hon kan inte komma till mig o gråta så länge hon träffar någon annan. Det är faktiskt riktigt taskigt och det är samtidigt svårt att se allvaret i situationen. Vad som verkligen håller på att hända med oss. Hon kände sig så liten och ville kramas och tanken var att hon skulle sova i sin mors lägenhet, men det blev inte så. Det gick väl bra ändå, men det funkar inte att hålla på såhär. Jag hamnar i en hopplös situation. Jag kan inte gå någonstans, jag måste vara kvar här och hon söker tröst.

Men livet kändes underbart igår kväll. Ett riktigt glädjerus....som jag inte känt på några dagar nu. Sen berättade en träningskompis att hon hade fått mina insikter för 10 år sedan och när man väl fått de går det inte att återvända. Det låter riktigt bra för jag har varit rädd att detta ska vara övergående, en fas som jag tar mig igenom o så blir jag den människa jag  var tidigare, en människa jag inte varit stolt över. Hon sa att jag är mer en Coelho-människa än det andra....

Jag sov borta under natten o på morgonen kom jag hem till lägenheten för att min ex sambo skulle till jobbet. Vi har löst det så tillfälligt att vi nyttjar en annan lägenhet så vi inte behöver träffas ständigt o jämt. Men dagen började ganska dåligt. A. hade vaknat på fel sida och  det var gnäll, men sen lossnade det lite när jag besökte dagis där A. ska börja i september. Efter lunchen kändes det som om all glädje försvann. Ingenting kändes roligt...Jag gick runt med A. på stan för att jag inte ville gå hem. Hon somnade till slut och jag begav mig hemåt. Hon sov dock alldeles för kort tid o jag hade ingen energi att leka med henne. Då får man dåligt samvete o mår ännu sämre. Jag var tvungen att gå ut med henne igen för hon var helt omöjlig. Det var bara att bita ihop.....

Vid halvtre kom farsan för att agera barnvakt när vi skulle på familjerådgivning. Jag hade höga förhoppningar, men det kändes inte som att teraputen var objektiv. Hon var kritisk till min ex sambos agerande....och ifrågasatte mkt. Kändes väldigt konservativ. Men efter samtalet så promenerade vi hem och pratade om detta. Och vi fann varandra......i detta samtal.

Min ex sambo AO gjorde klart att hon inte vill leva med mig och terapeuten kanske blev chockad av detta. Vad vet jag? När vi kom hem så lossnade mkt av ångesten. Farsan och jag skulle titta på en ny lgh till mig och även skriva kontrakt  om vi var nöjda ochh det var vi.