Nu känner jag mig riktigt kass igen. Drack några öl igår och känner mig lite bakis idag. Det kändes, när vi promenerade hem, som att det fanns hopp. En strimma av hopp, men nu har det försvunnit igen. Jag tänker på allt vi planerat, allt vi skulle göra. Nu är det bara tomt.

Jag har kanske varit för hård mot mig själv de senaste dagarna. Det är klart att jag misslyckats ge A min villkorslösa kärlek, men vissa stunder har den faktiskt funnits där. Jag gick igenom gamla mobilfoton imorse och kan se många lyckliga stunder. Där vi inte tävlat, där vi inte bedrivit någon maktkamp. Bara varit....

Jag har inte längre några vapen. Jag känner mig naken, men måste igenom detta. Det är så lätt att fly in i en annan kvinnas famn. Jag inser nu att jag mått ganska dåligt långa perioder eftersom jag inte vågat leva på riktigt. Jag har dämpat min ångest med kvinnor. Att gå hem från krogen ensam var  inte ett alternativ. Det skulle innebära att vakna upp själv med sin ångest. Det kanske det som var den största drivkraften. Förutom bekräftelse, mötet med en annan människa, närhet, sex. Jag vet inte.....

När vårt barn kom så var jag livrädd. Men till sitt barn är det inga problem att ge villkorslös kärlek fast man är så rädd. Det blir så självklart. Det gäller bara att våga göra detta med andra människor...

//Hjärtat värker...

Jag har tidigare, före inte alls länge sedan, betraktat människor i min omgivning som ett hot. När jag väl la ner det så hände något fantastiskt. Nästan som en uppenbarelse. Man började känna sig närvarande samtidigt som man kunde se det vackra istället för det fula. Jag kände mig förälskad i livet och till och med hög på livet. Hjärtat slog extra slag....och jag kunde bara le. Lyckoruset varade inte så länge, kanske bara några minuter, men jag kände mig verkligt levande. Genom att öppna sitt hjärta blir världen underbar. Jag kände att jag kunde bli förälskad i vem som helst. En fantastisk känsla. Det kommer såklart att göra ont många gånger, men det måste det vara värt. Tänk och vakna upp när man är 60 år och inse detta. Att man inte levt på riktigt för att man varit för rädd. Det är ett väldigt enkelt sätt att leva, men katastrofalt fattigt....

Att vara ärlig i en parrelation är helt centralt har jag mer o mer börjat inse. Jag har tidigare inte levt så utan anpassat mig efter de förväntningar som kanske finns. Framför allt för att inte såra..tror jag. Jag kan väl tycka att det är OK i vissa lägen, men egentligen aldrig i en parrelation. Att hela tiden dölja vad man känner och vill blir ohållbart i längden. Det är något jag insett alltmer under de här senaste dagarna. Det genererar ingen trygghet till relationen utan allt blir bara ett spel.....

Hej,

Jag är inte rädd längre, jag har inga försvarsmurar, jag känner ingen maktkamp, stolthet eller prestige. Jag känner mig naken och totalt ulämnad. Jag faller utför stupet med en euforisk, men skrämmande känsla. Det är första gången jag vågat chansa, det är första gången jag inte har ryggen fri, det är första gången på mycket länge som jag känner att jag lever. Hoppet har gjort mig levande på ont och gott. Jag har under så många år inte varit riktigt lycklig eller olycklig. Jag har levt i en ganska grå värld och upplevt livet, men inte levt det. Det är en enorm känsla att våga vara olycklig och svag. Att våga misslyckas. Jag har aldrig gjort detta förut.

Jag vet inte hur hon känner för mig. Min magkänsla säger att hon redan gett upp och att hon inte längre är kär i mig, eller i den jag var. Men jag tänker inte tävla med henne om. Är hon inte kär i mig så är jag inte kär i henne. Ett sjukt resonemang. Jag utgår från mina känslor och vad jag vill på vinst och förlust. Jag vill att hon ska hoppa efter mig och fånga mig i fallet. När hon tar min hand kommvi vi att få vingar och flyga högre än någon gjort tidigare....Det är det JAG vill....även om det kommer att göra fruktansvärt ont när jag slår i backen och inser att jag förlorat, men egentligen har jag faktiskt vunnit. Jag har lämnat relationen med flaggan i topp och detta kommer att göra mig till en mycket bättre människa. Full av liv och glöd.....

Hej,Jag har tagit steget utför stupet och jag faller handlöst. Jag blottar min själ och hals för Dig och kommer förmodligen att bli krossad mot marken, men samtidigt är jag inte rädd. Det kommer att göra förbannat ont, men jag är inte rädd för smärtan. Jag kommer att klara det också. Vad är det som jag varit så rädd för? Att bli sviken, lämnad. Kanske, men framför allt har jag varit rädd för LIVET. Jag har aldrig gjort detta tidigare. Jag har aldrig låtit någon krossa mitt hjärta av rädsla för smärtan. Jag trodde väl inte jag skulle klara av en sådan smärta. Jag trodde väl inte att jag skulle klara av sveket. Konsekvensen blir ett väldigt fattigt liv....Jag kommer ihåg när jag lämnade Santiago och Dig. Jag var ledsen, men inte förkrossad. Jag höll tillbaka. Blottade inte min själv och jag gav inte Dig hela mitt hjärta. Nu faller jag istället. Det finns inga skyddsbarriärer. Känslan är euforisk, men samtidigt skrämmande. Men jag vet att jag kommer överleva!Jag älskar dig för den människa du är, jag älskar dig för att du är mor till vårt barn, men nu är det dags att förälska mig i Dig utan skyddsnät! Ge mig den chansen.

Jag har aldrig vågat ta klivet utför stupet med Dig. Jag har inte vågat misslyckats på riktigt, jag har inte trott att vi kunde flyga tillsammans. När man väl tar steget och riskerar att verkligen bli sårad så märker man att vingarna bär en. Jag har varit så rädd hela mitt vuxna liv. Rädd för att verkligen känna. När vi fick barn påbörjades nog denna process på allvar. Jag var så rädd att det skulle hända A. nåt, men var tvungen att acceptera rädslan och leva med rädslan. Nu känns det inte som att jag tävlar eller spelar. Det känns som om jag bara är och det i sig är en underbar känsla. Jag vet att jag svikit Dig, men inte kunnat eller vågat göra något annat. Det gick aldrig att bygga en trygg grund med mig utan du fick bygga den ensam. Och det hus vi byggde blev aldrig stabilt.

Jag hoppas att denna insikt kommer att förändra mig i grunden. Jag hoppas att jag kommer att lita på människor på riktigt. Jag hoppas jag kan bli en riktig människa som kan ta risker på riktigt. Jag är livrädd för bakslag. Att jag om några dagar kommer att ångra mig och falla tillbaka i gamla beteendemönster. För att det är så mycket enklare. Det kommer säkert att ske vissa dagar, men jag får inte stoppa denna process. Om inte för någon annan så för A. skull.

Att ge är få tusenfalt igen. Har inte ens förstått det tidigare. Att upphöja någon annan är att upphöja sig själv. Jag skulle så klart gett dig detta självklara i vår relation och hoppas att jag får göra det någon gång.....Finns kvar här för Dig och A.

Jag valde att försöka insupa livet och lägga bort alla masker....jag vet såklart att detta är en lång process, men jag har iaf börjat min resa. Just nu mår jag bra i allt kaos. Lyckorusen kommer och går, men även ångest och panik. Det blir bättre, det går över.....

På lördagen gick vi ut på krogen efter en för mig kaotiskt förfest där jag försökt öppna mig totalt. Jag mötte då en människa.....i mitt tillstånd. Jag var full och spelade en massa olika roller, hon blev helt chockad. Jag brukar kunna hålla mig till en roll, men det var fullständig kaos inombords. Vi bytte iaf telefonnummer och tog en fika på sönd. Jag hade då redan bestämt mig för att inte spela några spel, visa hur jag mår på en ocensurerat sätt. Visa mitt jag utan vara rädd. Det var en jätteskön känsla. Jag vara hoppas att detta inte blir en ny roll. Den öppna rollen, men så länge man har kontakt med sina känslor så borde det vara lugnt....Men det som hände efter att jag berättat om mitt liv var att hon började öppna sig. och berättade sin historia som berikade mig. Hon hade varit ihop med en kille som påminnde om mig....maktkamp, prestige ,vinna och att ta med sig de känslorna i en relation. Det fungerade såklart inte.....men att jag visade vem jag var ledde till denna dialog som gjorde att vi båda kunde växa....vad har man att förlora egentligen...?

Att våga är att leva...hade jag kunnat gjort detta för AK hade vi klarat allt. Att upphöja en människa är att upphöja sig själv. Inte tvärtom. Men ser man livet som en tävling och en maktkamp så tror man att man har något att förlora genom att ge. Om man ger då kanske motparten får ett övertag. Det finns inget mer felaktigt. Och det är så skönt att inse det....Jag förstår precis nu. Att omhulda livet, att våga, att vilja, att känna, det är att leva. Efter denna process tror jag att jag kommer att kunna ge trygghet i en relation eftersom jag inte behöver tävla utan bara vara.... 

jag vet knappt vad som händer med mig just nu. Det känns nästan som om jag fötts på nytt. Hjärtat går på högvarv. Livet pumpar i kroppen. Jag kan känna livet. Det pågår nu, idag, hela tiden. Inte i någon avlägsen framtid. Beslutet att lägga ner min stolthet, prestige, maktkamp för att kämpa för relationen istället för att fly har inneburit något helt nytt. Andra murar har börjat falla. Jag känner mig naken och min rädsla för att någon ska sätta dit mig var stor, men det är motsatsen som inträffat. Jag har fått och fått. Beslutet att ta av oss ringarna kom från mig, men det var på grund av rädsla och stolthet. Jag vågade inte tappa kontrollen och låta henne bestämma. Jag lät inte henne ta beslutet. Jag gjorde inte som jag kände, jag gjorde det av helt andra skäl. Jag ville fly igen. Jag har kontrollen och jag tar beslut. Jag förstår nu att jag gjort fel och att det är så uppenbart. Allt har blivit så glasklart nu. En fantastisk känsla.....

Murarna faller och jag kan börja leva igen. Jag inser nu att vi byggt en hus utan grund för att jag aldrig funnits där på riktigt. Vi har kanske haft en halvgrund, men det blir aldrig någon stabilitet av det. Jag öppnande inte min själv och mitt hjärta. Jag älskade inte villkorslöst....

Detta är ett uppvaknaden utan dess like. Tänk så många människor som lever sina liv i rädsla. Som aldrig vågar ta steget utför stupet....när man gör det så märker man att man inte faller utan att man faktiskt kan flyga...

lDet går att vara närvarandr i nuet