Så här står det i ett uppslagsverk: Filosofi = "Den livsåskådning som söker klargöra tillvarons och livets ursprung, väsen, mening och mål." En ganska begränsade definition, eller hur? Att diskutera meningen med livet är intressant och kanske t o m nödvändigt. Man kan dock fråga sig om det är meningsfullt? Många påstår det iaf, me jag tror att vardagsfilosfin färgar vardagen. Jag tror också under resans gång att man förmodligen kan lära sig mkt om sig själv. Men åter till relationanalysen. Jag är en romantiker. Och för romantikerna finns föreställningen om att det är möjligt att hitta den rätta för att bli komplett. kommer snart

Det är ju till syvende och sist det handlar om. Jag kommer knappt ihåg den ångest man kände för sisådär 3-4 år sedan. Man sökte efter någon att älska, men samtidigt var man rädd för vad som skulle inträffa om man träffade den "rätta". I samband med detta sökande träffade man många där man kanske inledningsvis tyckte att det kändes rätt, men det var ofta väldigt fel. Och den ständiga frågan i dessa möten löd: Är detta den rätta, är detta den person som jag ska leva med? Tuffa frågor att svara på och vid en kritisk granskning blev svaret alltid nej. Detta kunde förändras tillfälligt när man kände sig ömklig och kanske bakis. Då skulle nästan vem som helst duga. När man dock nyktrat till kommit över ångesten kände man sig vilsen igen...Skulle detta aldrig ta slut. Det var såklart spännande oxå, men det handlade hela tiden om att träffa rätt. Men det kändes helt omöjligt..A. gråter.

A. växer så det står härliga till. Hon har börjat förstå det här med kläder nu. Skorna ska på fötterna, strumpor likaså. Mössan på huvet och jackan på kroppen. A. kan nästan ta av sig jackan själv. Idag har vi båda faktiskt sovit på em. Ett bra trick är att gå in i hennes rum och leka lite. I smyg har man stängt dörren. Efter lite lek lägger man sig på madrassen. A. leker då själv ett tag, men brukar sedan krypa upp i famnen efter en stund.Jag tycker dock att hon blir sämre och sämre på att leka själv. När hon inte sover, äter, sitter i min famn eller att jag bär henne blir hon ganska snabbt gnällig. Förr var detta inget problem. Man kunde sen en film när hon lekte själv. Som tur är finns öppna förskolan där man kan få lite avlastning. Nu gnäller hon igen fast det bara var 2 min sedan jag satt ner henne? Någon som känner igen sig? A. är nu 13 månader../P

idag tänkte jag reflektera över den fria viljan? Finns den? Jag är mkt tveksam. Om några av er följt diskussionen om arv och miljö. Vad är det som styr vårt beteende? Är det våra gener eller är det vår miljö? Jag tror som de flesta att det är en kombination av vår biologi och vår omgivning. Generna sätter de yttre ramarna. Vissa är skitduktiga på att åka skidor, andra är duktiga på matte, någon är väldigt kreativ etc. Detta har förmodligen med generna att göra. Att en person med de "rätta" generna att spela schack i kombination med en farsa som stöttar och visar intresse kan säker gå hur långt som helst. Men om samma person inte får någon uppmuntran kanske en person med dåliga "schackgener" som har fått mycket stimuli som barn kan slå schackgen-personen i just schack. Det är alltså en kombination av vår yttre miljö och vår DNA som styr vårt liv. Men om detta är fallet. Var kommer då den fria viljan in? Är det någon mer kraft som påverkar vårt beteende. Gud, andar, övernaturliga väsen av olika slag. I så fall inverkar de också, men de styr inte vi över. Fortsätter snart...

Jag hade planer på att skriva ner i stort sett alla tankar under en dag. Men det är fasligt svårt att komma ihåg alla detaljer och föga smickrande. Det krävs att man har papper och penna närvarande hela tiden. Och det är väldigt lätt att censurera sig själv....Jag ska bara skriva ner några tankar jag hade på gymmet i morse. Eftersom jag var lite krasslig tog jag det lugnt. Jag var ensam i gymmet, men i omkädningsrummet fanns det några ungdomar. De förde ett jävla väsen och jag funderade på vad det var för fel på dessa ungdomar. Har de inte lärt sig hålla käft. Sen hörde man skratt och även då reagerade jag med frustration. vad är det som är så kul? Givetvis sa jag ingenting. Ibland hörde man någon läspande röst på anskrämlig skånska. Jag hoppas vid Gud att mitt barn inte lär sig skånska. Kan man undvika det om man växer upp i Skåne? Hon har två norrländska föräldrar och vi umgås mest med utomsocknes. Så det kanske går....Viljan

Imorn tänkte jag

hej,Nu har jag tagit fasta på känslan när hantverkarna var här i lägenheten i onsdags. Jag är medveten om att det vi betrktar manlighet och kvinnlighet är sociala konstruktioner. D v s de är skapas om omskapas ständigt. För 200 år sedan var det manligt att gråta till exempel. Men ändå finns ju könsrollerna där som ett osynligt mösnter som påverkar och t o m styr våra liv dagligen. Mannen ska i vårt samhälle vara händig. Längre pappaledighet är fortfarande ganska ovanligt. När det då kommer hantverkare hit och jag är pappaledig hamnar man lite i underläge. Kanske inte på riktigt, men det är en personlig upplevelse eller känsla. När jag skulle ge A. frukost skulle en av hantverkarna sätta på ett barnlås under diskbänken. Situationen eller tystnaden kändes lite obehaglig. Jag tänkte att jag skulle sätta på radion och precis när jag gör det så inder jag att P1 är förinställt. Oj då tänker jag inte nog med att jag är pappaledig. Jag lyssnar på P1 också som någon jäkla nörd. Då vet man ju vad han tänker. Som tur är det sportsändning på P1. har väl aldrig hänt förr. Det räddar situationen lite. Sport är ju manligt.....Jag vet inte om fler män upplever detta? Det kanske bara är jag som är svag i min identitet?A. skriker. Måste gå