Jag är så rädd att det bara blivit en tävling för mig. Till skillnad från min sambo så vet jag att jag är vilsen, jag vet inte riktigt om mina beslut handlar om vad jag känner eller vad andra tycker att jag ska besluta. Hon tror att hon vet och det är det som är skillnaden mellan oss. Inte att vi båda är vilsna, men jag har iaf erkänt det...

Tänk om inte B, funnits. Hade jag då kämpat för A, eller hade jag gett upp. Nu känns det som att jag tävlar med B. Jag ska visa att jag är bättre än honom. Det är helt fel tänkt. A är ingen trofe. Men jag kom på mig själv igår att bara jag håller mig lugn så fungerar det mellan oss. Då kan det vara riktigt bra. Och då tänker jag att om hon kan behålla denna känsla när hon träffar B, så kanske det finns hopp. jag tror det är fel igen. Då tävlar jag med honom igen. Det är inte det som är grejen. Jag måste ta reda på vad jag känner för A. Inget annat!

Efter bråket igår så var jag såklart ledsen och tänkte att jag måste ringa och berätta det för A. Men sen kom jag på mig själv. Ringer jag nu för att jag ska framstå som en sån klok och bra människa i förhållande till B,, eller ringa jag för att jag känner för det? Att inse något sådant och samtidigt inte veta vad som är mina känslor är tufft...

Nu ska jag vara med min älskade dotter. Hoppas på SOL!

Hon säger att hon är så less på att vara så känslomässigt kontrollerad. Hon säger att hon bara vill följa med strömmen. Hon säger att hon känner sig själv. Jag har tänkt på detta i natt. Vi har bestämt att inte prata om våra känslor den närmaste tiden och det är nog bra, men jag måste få utlopp för känslorna på något sätt. Som tur är har jag träffat  en vän som är helt underbar. Han har kommit så långt med sin personliga utveckling. Han har en analys som inte går av för hackor. Han har gått igenom väldigt mkt i sitt liv och även fått behandling. Vilken människa!

Men tillbaka till mina tankar under natten. Hon har alltid haft känslorna på utsidan, hon har alltid gråtit när hon är ledsen, hon har skrattat när något varit roligt, hon har hoppat på kärlekståget när det dykt upp. När hon träffade mig var jag den rätta, jag skulle rädda henne eller ge henne det där som hon aldrig fick av sin far. Jag till och med luktade som honom. Jah skulle göra henne hel. Hon blev blixtförälskad medan jag var tveksam. Det slutatde i katastrof för jag var inte redo. Vi hittade tillbaka till varandra några år senare och här står vi nu. Nu hade vi hittat stabilitet i vårt förhållande, vi hade hittat harmoni tyckte jag. Men det kanske var det som var felet. Det var för lätt. Jag fanns där för henne och då blev jag tråkig? Kanske jag vet inte?

Men det som är ett stort problem är att hon kallar sig en kontrollmänniska. Jag menar att hon är precis tvärtom. Det tyder på att hon inte alls känner sig själv, som hon påstår. Hon vet inte vart hon ska, hon vet inte  vart hon vill, hon vet nog ingenting. Det går inte att hitta lugnet i en annan människa som hon tycks föreställa sig, det är en myt. Jag blir då orolig för VÅRT BARN. Tänk om 2-3 år. Är det då dags för nästa kärlek, för att hon inte kan kontrollera sitt känsloliv som hon tror. Vad ger det A. för signaler? Och vad får det för konsekvenser? Ska A. ha en ny plastpappa vartannat år. Hon måste gå i terapi för att komma tillrätta med detta. Eller hur?

O ännu en morgon. Förmiddagarna är Ok, nätterna är fruktansvärda. Jag vill inte gå o lägga mig för jag vet att då kommer tankarna. Nu åkte hon till jobbet, för att träffa B, som han tydligen heter. Den fega jävla skitstöveln som inte vågat prata med sin fru. Ska hon bli tillsammans med en sån människa? Fy fan...Jag har funderat på att prata med hans fru. Ska hon kunna ta rätt beslut måste hon ha alla korten på bordet. Att inte berätta för henne är att förminska och förnedra henne. Det är inte hans ansvar, man kanske mitt?

Relationer är ju skitjobbiga, det är ett hårt jobb och kräver ett jävla engagemang. Men tänk om hon har rätt om vår relation, att vi inte är rätt för varandra? Det är ju lätt för henne att säga nu när hon är förälskad i en annan. Men tänk om det är sant? Jag har känt ibland att det här är inget bra, men bitit ihop. Den goda stunderna kommer....

Kan man hindra en förälskelse? Ja, det är klart att det går att stoppa tidigt om man vill, eller är det så att två människor är så rätt för varandra att det inte går att stoppa? Går det att hitta den kärleken som Cajsa Stina Åkerström sjunger i "Av längtan till dig" eller skrevs den när hon var nykär? Fan vad svårt. Vad är sanningen? Var går gränsen? hur dåligt ska detvara för att man ska dra?

Jag tror att han, föremålet för hennes kärlek, spelar ett spel. Han kommer aldrig att lämna sin fru. Att min tjej är så lättlurad och naiv trodde jag aldrig. Hon säger att hon mår så bra när hon är med sen här människan. Hon tycker verkligen om sig själv när hon spenderar tid med honom. Men vad känner hon om ett år, två år. Men så har vi också haft det, det är bara så att hon inte kan se det nu. Jag kommer ihåg i augusti när vi var ute på bilsemester o stannade i Linköping på väg hem. hade fyra underbara dagar med hela familjen. Inte fan vantrivdes hon då. Men hon är då jävla puckad för tillfället.....

Men vad händer sen? Ska hon då byta ut honom mot en ny, när hon ledsnat? Det var kanske inte rätt ändå. Så VÅR D6TTER får en ny plastpappa. Nä det kommer jag aldrig att acceptera! Och hon kallar sig oromantisk. Det finns väl ingen mer romantisk människa om man ständigt byter ut pojkvännerna mot något nytt och spännande....hon vet fan inte var hon har sig själv?

Vad fan ska jag göra? Bara avvakta? och sen förlåta om det inte funkar mellan de? Eller ge upp nu? Jag vill inte ge upp bara, det är ju det som är det lätta. Men att stanna o slåss kommer att göra mig gott på sikt...

Men att han är så jävla ansvarslös. Jag fattar det inte. Ska man ha barn om två månader med en tvååring hemma då håller man sig på mattan. Man undviker situationer där man kan hamna i kärlekstrassel. Otrohet, en natt, för att man är rädd och får ångest, OK, men att kära ner sig är under all kritik....fy fan vad jag avskyr denna människa....

Vad fan håller han på med, föremålet för hennes kärlek. HAn ska har barn  juni och har ett barn på två år. Vad är det för jävla ansvarskänsla? Han berättar inget för frugan heller. Håller han på att flörta för skojs skull? Är han ute efter en älskarinna? Vad är hans intentioner. Han har inte berättat något för sin fru. Så det är en feg jävul. Sen har han varit här ett flertal ggr. Det är jävligt provocerande.,.Förbannade jävla svin..

A tror att hon träffat rätt. Denna människa gör henne hel....Hon har inte upplevt någon vardag med denna människa, hon vet ingenting för tillfället. Hon påstod igåtr att hon alltid varit så kontrollerad. Också skitsnack. När vi träffades hade hon pojkvän och blev störtförälskad i mig. Dumpade sin kille direkt utan att reflektera. Är det att handla kontrollerat? Jag tror detta bara är en flört från hans sida. Ska hon då riskera familjen för en flört. Jag kommer ihåg när vi träffades. Hon kunde inte tänka på någon annan. Precis som hon säger om honom nu. Kontrollerad människa, bahaa. Vilket jävla bullshit. Hon måste helt enkelt ställa honom mot väggen och fråga honom vad han vill? Men gör det då kvinna, för helvete...

Sen är jag så pass tävlingsinriktad. Det är en sjuk egenskap jag har som innebär att jag ser kvinnor som trofeér, ibland. Hade hon inte haft någon annan kanske jag hade skitit i henne, men nu måste jag ju vinna henne. Konkurrera med denna man för att visa att jag är bäst. Det tyder väl på dåligt självförtroende eller något sådant. Men jag borde istället fokusera på om jag fortfarande är kär i henne, på riktigt. För om jag "vinner" tillbaka henne så blir hon kanske ointressant. Och bygga en relation på det är jävlit svårt och löjligt.

Relationer är skitsvårt, det är ett jävla jobb o det är så lätt att dra när det är jobbigt, men har man barn får man för helvett bete sig vuxet. Det gör inte A,

Jag är så orolig för att A. ska ta skada av denna process. Hade jag varit i A situation hade jag skämts något så oerhört. Att jag genom mitt agerande håller på att splittra familjen. Då hade jag aldrig gått i polemik. Jag hade kunnat ta hur mkt skit som helst, men inte A, inte. Hon ska fortfarande ha rätt. Hon borde kunna se mig otroligt jobbiga situation och ta hänsyn till den. Det är jag som ska vara arg, frustrerad och besviken. Men hon har aldrig kunnat ta kritik. Hon är så förbannat omogen.

Hon säger att vi inte går ihop, att vi inte ger varandra vad vi behöver. Det är jävligt lätt att säga det nu när hon är nyförälskad, men om jag säger det till henne får jag skit. Att vi aldrig gett varandra lugn och trygghet. Då säger jag att jag inte kan laga dig, lugnet måste komma från dig, men det slår hon bara ifrån sig. Hon säger att vår relation har tagit energi, men så är det inte bara säger jag. Ibland kanske, men det är naturligt. Om jag säger så får jag skit....'

Hon säger att hon inte trivs med sig själv när hon är med mig. Låter absurt, men det kanske har varit så, men det måste vara svårt för henne att analysera vår relation nu, när hon har känslor för en annan, som är allt jag inte är....

Jag vaknade kl 03 inatt och hade ont i magen och kände samtidigt en fruktansvärd ilska. En ilska för att hon ljugit, en ilska för att hon dissade familjerådgivningen igår när vi diskuterade, en ilska för att hon inte kan ta en paus från föremålet för sin kärlek. Tankarna gick runt och runt i huvudet och jag var så frusrerad. Lyckades aldrig somna om efter detta. När A. vaknade hade jag lugnat ner mig och då kom A för att byta om innan hon åkte till jobbet. Ett storgräl utbröt och A. grät, jag hade tänkt under natten att jag skulle packa en väska till A och ställa utanför dörren och sedan låsa. Jag kommer ihåg Ebba o Didrik serien när pappan hade en affär gjorde moderna så.

Jag befinner mig i en fruktansvärd pressad situation. Jag ska ge A. närhet och kärlek samtidigt som jag är oerhört frustrerad och sorgsen. Och jag vet också att varje dag går A till jobbet och träffar den där jävla mannen. Som hon är så jävla kär i. Ibland vill jag bara spy och fly. Träffa någon ny och komma bprt från sorgearbetet, men jag har gjort det så många ggr tidigare och det har inte löst någonting. Jag tänker ta fighten fast det gör så ont. Jag ska genomlida detta,jag ska inte ge upp, jag ska inte....

Imorse så hon att hon redan gett upp hoppet om att laga vår relation. Hon sa någonting helt annat igår. Det svänger så jävla mkt hela tiden. Jag vet aldrig var jag har henne...Varje gång vi grälar känns det som  att vi komemr längre o längre ifrån varandra. Så länge jag är cool och ger henne frihet så är det bra. Men så fort jag kritiserar henne och ställer krav så bryter helvete loss. Hon kan inte ta kritik för fem öre, det har hon aldrig kunnat. OM jag säger att hon har problem som om måste bearbeta så kan hon inte hantera det. Hon bara slår ifrån och det tyder väl på att man inte ens är medveten om sina problem....

Hur ska detta gå? Jag tänker inte ge mig.....inte denna gång. Hur det än går kommer det av ge mig mkt så att jag kan hantera framtida människor och relationer på ett annat sätt...det tror jag är väldigt nyttigt..men det gör så jävla ont när jag tänker på de. Är det en flykt från verkligheten eller är det den stora kärleken hon träffat. Hon tror det....men hur kan hon veta, hon känner honom inte. Han kan vara perfekt just nu, men hur är det att koka makaroner en onsdag kväll när man är jävligt trött??

Faaaannnn.............

Jag vet inte vad som pågår. Vi skriker år varandra, vi kysser varandra, vi håller om varandra. Jag tycker såklart att hon ska ta en timeout från föremålet för sin förälskelse. Det skulle ge henne tid att reflektera över vår relation och över mig, det skulle ge en nyttig distans för de, det skulle således vara bra för alla parter. Hon håller inte riktigt med. Hon vill ta sina egna beslut. jag funderade på att ställa ett ultimatum. Antingen så tar ni en paus eller så skiter jag i det här....Men jag vet inte...

Jag avvaktar lite....Det känns dock som att jag hittat henne i sängen med en älskare, som hon också är kär i och jag säger. Sluta träffa denna person annars ger jag upp. Jag måste behålla lite stolthet, eller varför måste jag det? Stolthet är väl aldrig bra, egentligen? Jag vet inte om jag ska ställa henne mot väggen. Vad tycker du?

Hejsan 

Det kan ju också vara så att hennes förälskelse är en flykt från verkligheten. Hon är rädd för problemen i vår relationen och då flyr hon in i en förälskelse. Jag tror det är ett klassisk problem när man fått barn. Man orkar inte analysera och reda ut allting och då flyr man. Att hon säger att hon tänker på honom hela tiden kan vara ett sätt att ignorera oss och våra problem. Hon orkar helt enkelt inte bearbeta oss nu. Är det så finns det hopp.

Det är också så jävla lätt att hitta allt som man saknar hemma i denna nya människa, ha roligt ihop, ge varandra energi, njuta av varandra, men vad händer sen. Jo vardagen kommer ifatt o man står där utan att ha löst några problem av båda personlig och relationell natur.

Jag älskar...