Hej,

Drog en visdomstand i  månd o den ställer fortfarande till med stora problem. Ska till tandläkaren imorgon o hoppas på att det kan åtgärdas. Känner mig matt o sänkt, både av tanden och situationen. Är less på jobbet, men vet inte riktigt vad jag vill rent yrkesmässigt. Privat kommer jag att satsa på kärlek i alla dess former. Vänner, flickvänner, min dotter, men just nu vill jag bara att värken ska gå över, att jag ska få några rutiner, att lägenheten ska bli klar, att livet ska fungera.

Det kanske låter tråkigt, men jag söker stabilitet. Sen tycker jag att känslan av lugn är  mkt svagare nu o det är väldigt tragiskt. Man kanske måste byta ut vissa känslor mot andra. Jag känner dock inte längre någon prestige, att jag måste vara någon annan, att jag måste spela spel, men total öppenhet har sina brister. Det är svårt att hantera för vissa människor o relationen kan påverkas negativt av detta. Ytliga vänner eller bekanta kanske man ska spela spel med, men det känns förljuget att inte berätta vad som pågår när någon frågar hur det är hemma?

Känner mig ganska asocial, tråkig o lyckorusen har helt försvunnit. Det kanske är dags att landa nu och se saker o ting i ett nytt perspektiv. Jag är mig själv iaf o det är väl huvudsaken...ibland tråkig, ibland rolig, ibland duktig, ibland snygg, etc

Hej,

Nu var det ett tag sedan jag skrev något, men det händer inte så mkt. Jo det gör det, men inte känslomässigt. Förutom en sak o det är att jag håller på att tappa lugnet. Den inre harmonin håller på att försvinna, eller är det bara en tillfällig sak. Jag vet inte? Jag känner mig fortfarande ganska orädd rent känslomässigt, men livrädd för att jag ska förlora det också.

Med AO händer inte så mkt. Vi står varandra nära och tycker om varandra. Vi älskar A. och trivs nog ganska bra med varandra. Men jag känner mig färdig. Energin är slut o jag vill nog gå vidare nu.

Skriver snart....

Mitt tålamod är nu slut. Jag har gett upp oss o vill inte ens försöka igen. Jag har varit hjälpsam, förstående o tålmodig, men nu orkar jag inte det längre. Jag kommer att sätta hårt mot hårt om hon fortsätter bitcha. Det tragiska är att vi inte ens försökte igen för A. o henns kommande syskons skull. När jag väl kunde ge henne mig själv o min fullständiga kärlek var det försent.  Det är sorgligt att vi inte ens gjorde ett litet försök, eller ett stort seriöst försök. Men nu är det över. Jag har min lägenhet o hon har sin o vi kommer nog båda att bli lyckliga. Så länge jag hoppades på oss var jag ett stöd för henne, men det är slut med det nu.

Hon får vända sig til någon annan med sina problem. Hon får faktiskt ta konsekvenserna av sitt val. Ett val som jag är glad för såhär i efterhand. Nu kan jag börja bygga mitt liv, men risken är uppenbar att det kommer att bli mer konflikter nu när jag inte accepterar hennes manipulerande längre, hennes elakheter. Så jag tror vi ska gå i terapi ett tag till tills hon förstår mig o mitt beteende. Vi får iaf försöka hjälpa varandra med våra liv för A. skull.

jag fick lite flashbacks idag...Igår var en bra dag. AO var kärleksfull o lite sorgsen o jag misstolkade det som ett uns av hopp. Jag frågade henne om relationen med kollegan för några dagar sedan o då verkade det som om det ebbat ut. Hon sa att vi får väl se? När jag ställde samma fråga igen idag verkade situationen ha förändrats. Nu var det de två o han skulle lämna sin fru....det mest konstiga är väl att hon respekterar honom fast han gör som han gör. När han väl berättar för sin fru, om han gör det, ska han då säga att detta pågått en längre tid, men pga av din graviditet har jag väntat. Så jävla fegt...Hon kommer att känna sig förnedrad, förminskad o oerhört sårad. Att AO tycker hans beteende är OK, det gör mig mest förbryllad? Hon har varit ärlig nästan hela tiden o det respekterar jag henne för...

Svartsjukan kom av det tron på oss någon gång i framtiden återigen sköts i sank o de reagerade jag med att ifrågasätta deras relation på ett ganska aggresivt sätt. Det handlade såklart om besvikels o frustration. Men livet känns mkt bättre nu även onm det ske vissa återfall...  

Läget har börjat stabilisera sig, men det går fortfarande i vågor. Jag har inte längre kontroll, men blir mer o mer förargad över att AO fortsatte träffa kollegan. Det är helt rätt beslut att bryta upp o separera, men det hade kunnat göras på ett mkt bättre sätt. Det verkar som att hennes "flört" verkar avta o då förefaller hennes beslut att fortsätta träffa honom ännu mer betänkligt. Vi skulle ha löst det så att innan separationen är ett faktum bor vi ihop o hon träffar inte honom efter arbetstid. Det hade gynnat situationen på o oss på många olika sätt.

Det hade inte gått att bo ihop till separationen om hon fortsatt träffa honom, men annars tror jag det inte hade varit några problem. Vi har en ganska bra relation nu, men det där återkommer hela tiden. Hon borde ha satt familjen i  centrum tills vi vara klara med varandra o separarade. Men "whats goes around comes around" som man brukar säga. Jag tror hon kommer att se att hon agerat fel i efterhand, men det är viktigt för vår relation att hon erkänner det o tar ansvar för det. Inte bara säga att hon är så stolt över sig själv. Jag är oxå stolt över henne, att hon tog beslutet, men inte hennes agerande gentemot familjen tiden efter beslutet. Var jag så lite värd? Det handlar lite om respekt för varandra. O det måste vi göra, vi måste respektera varandra om A. ska få det bra. Men detta går väl över oxå, men hon måste komma till insikt. Både för henne, A o min skull. Men sammanfattningsvis är jag väldigt glad för det som hänr, men det hade kunnat skötas snyggare....   

Hej,

Nu är det snart dags för flytten o det känns riktigt bra. De senaste kvällarna ha gått bra. Jag ha känt mig riktigt lycklig. A. o jag har dansat o lekt, solat o badat. O har också känt att flytten ska bli ett stort steg i rätt riktning. Om AO skulle fråga mig nu om jag skulle stanna skulle jag svara Nej. Det här är det bästa för tillfället....Känslorna för AO håller också sakta, men säkert på att gå över. Vi kommer båda att bli lyckligare nu. Denna kris har givit mig så mkt. Jag känner mig hel o harmonisk, även om läget nu har stabiliserat sig så finns lugnet kvar. A. är helt fantastisk att vara med, men sover lite sämre nu sen hon kom hem från Norrland.

AO o jag trivs nog ganska bra med varandra för tillfället. Men det är försent säger hon hela tiden. Hon reagerar ganska starkt på de mail jag skickar där jag förmedlar mina tankar. Hon blir väl frustrerad när hon ser en förändring som hon hoppats på under så många år. Men detta var nödvändigt att hända i mitt liv. Jag var tvungen att vakna upp på ett eller annat sätt. Det hade kunnat ta 5-10, eller tom 20 år till. Nu sker det o jag mår bra....nu kan jag börja andas igen.   

Hej,

Imorgon kommer de hem. Nu har A. varit borta över en vecka från mig. Jag undrar hur hon kommer att reagera när hon ser mig. Jag är lite orolig. Kommer hon att vara förbannad eller glad? Jag har vissa stunder saknat henne så mkt. Det har känts väldigt tomt utan henne.... o nu ska jag snart flytta. Det kommer nog att kännas konstigt att träffa AO också. Hon har varit både kärleksfull o iskall under denna period. Men jag tror inte på oss längre. Även om jag håller på att förändras o bli den människa hon hela tiden velat ha så tror jag inte att hon är  kär i mig längre. Hon kanske aldrig var kär i mig...Hon blev blixtförälskad och sedan besatt. Kärlek är något djupare som båda måste känna. AO fick aldrig blomma ut med mig. Jag kvävde henne till viss del. Hon blev aldrig den hon kunde vara, hon fick inte bli den människa som lyste starkare än alla andra. För jag såg inte henne. Vi kvävde varandra eftersom vi inte kunde eller vågade älska...

Det är tragiskt, men samtidigt glasklart. Jag tror att man i en relation ska växa ihop, men också växa upp, o bli den man kan vara, att bli vacker o stark. Vi kränkte o förminskade varandra. Därför är det väldigt svårt att se oss tillsammans i en framtid. Jag tror i o för sig att vår relation aldrig skulle bli sig lik eftersom det skulle vara två "nya" människor som försökte igen, men det är kanske bättre att släppa o gå vidare. Det låter sunt, men när vi ses så kommer lusten tillbaka o den är starkare än någonsin. Det är bara att hoppas att det går över med tiden....Jag kan känna lust till andra kvinnor nu o det kan till o med kännas spännande att lära känna någon på riktigt så en bit på vägen är jag iaf. Hur ska det gå imorgon??

Hej då 

Hej,

Jag vet inte, men det känns lite som att det håller på att vända. Och då menar jag AO:s känslor. Jag vågar inte fråga om det är så, men jag tror hon tänker att det kanske inte är helt kört. Att hon kanske inte helt ska stänga dörren. Det är bara en känsla o den kan mkt väl vara fel.....problemet är att hopper återkommer o så kommer det att bli väldigt jobbigt sen när hon kommer hem. Men jag ska iaf flytta snart o det känns bra, sen kanske vi kan börja träffas någon gång i framtiden, men jag börjar oxå känna lite lust att lära känna en helt ny människa. Det känns inte så långt borta nu även om AO överskuggar allt i dagsläget. Det går framåt, men samtidigt bakåt. Jag vill inte förlora mina insikter. Jag vill fortsätta vara JAG, jag vill inte tappa allt. En stabil känsla har infunnit sig. Jag sover OK, jag har kul, men känner inte samma lyckorus och livsglädje som tidigare. Måste det ena utesluta det andra? 

Samtidigt går det att leva ett gott liv känns det som. Jag tror att krisen fortfarande pågår i högsta grad. Jag tror det kommer att ta ytterligare några månader innan jag vet var jag har mig själv. Och AO för den delen....Jag ser iaf ljust på framtiden, men är livrädd för att falla tillbaka i gamla mönster. Nä, nu får det vara nog för idag...godnatt!