Det sägs att tiden läker alla sår. Men egentligen är det väl så att man lär sig att leva med såren. Ärren finns alltid kvar. Jag har levt ett liv på andras försväntningar. Det gällde att leva upp till en roll eftersom jag inte var trygg i mig själv. Jag är så less på detta så jag håller på att kräkas. Jag kommer ihåg en period för några år sedan när jag var singel och "levde" livet. Jag trodde att ha kul var samma sak som att vara lycklig. Jag kommer ihåg att jag träffade mkt människor, var på många fester, hängde mkt på krogen, men samtidigt var det jävligt tomt.

Jag försökte leva upp till nåt ideal. Jag skulle uppleva så mkt som möjligt på kort tid, kunde aldrig sitta still, ville alltid bort. Jag var mannen som gick hem med tjejer. Jag var mannen som drack mest. Jag var mannen som inte hade några svaga sidor. Jag var allt och inget. Det var min roll, en roll jag aldrig trivdes med kan jag se såhär i efterhand. NU har jag slängt alla roller överbord o försöker navigera på ett stormigt hav. Det är skrämmande, men samtidigt något helt nytt. Livet utanför murarna har börjat som Lundell sjunger.

Jag kommer ihåg mornarna när man vaknade borta. Hos någon ny kvinna. Jag vågade inte sova själv för jag var rädd för känslan, för ångesten. Men varje gång jag gjorde detta mådde jag sämre o sämre eftersom det inte var JAG. Jag var tvungen att leva upp till de förväntningar som fanns på mig. Jag kunde inte gå hem till en tjej och bara hänga. Jag trodde att det förväntades mer.....Varje gång det skedde kändes det som om min själ blev knullad i röven. Jag förstod det inte då, men nu är det uppenbart...

Jag tänker inte spela mer. Jag tänker vara huvudrollen i mitt eget liv hädanefter. Jag är stolt över mig själv för dessa insikter och att jag vågar ta tag i de. Att jag vågar se att mitt liv varit ganska tomt, utan varken upp eller nergång. Jag vågar vara i underläge, jag vågar vara svag o det är en enorm styrka. Det ska göra ont att leva, men det ska vara gott också...

Jag trodde stolthet var att aldrig förlora ansiktet. Alltid ha ett övertag, att aldrig förlora en strid, att aldrig egentligen offra något. Idag, just idagm är jag stolt över mig själv för att jag vågat visa vad jag känner, jag har vågat blottat mig, jag har vågat hamna i underläge, jag har lagt ner vapnen. Och har aldrig känt mig så stark och lugn.  Att glida igenom livet utan att verkligen känna något känns meningslöst. Man har bara ett kort liv på jorden och då bör man i alla fall ha känt mycket. Livet ska göra ont annars är det inget liv....Livet ska också vara glädje...annars är det inget liv. Livet ska levas för fullt, inte i halvfart.

Att betrakta livet som ett projekt som jag gjort gör att man aldrig kan leva i nuet bara i framtiden. Allt följer en utstakad väg, utan större hinder. Då ska jag börja jobba, då ska jag träffa någon, då ska jag skaffa två barn, då ska jag resa utomlands, då ska jag köpa hus. Och allt bara fortsätter. Ett livslångt projekt med tydliga skyddsnät. Alltid ryggen fri om det börjar blåsa, aldrig engagera sig på riktigt om man måste dra, aldrig, aldrig chansa. För första gången i mitt liv har det inte blivit som planerat och det känns både underbart o skrämmande. Livet är det som pågår när man tänker på framtiden. Att förstå det i hjärtat är en bra början...

Mitt ex föreslog att vi skulle göra något ikväll. Jag vet att jag mår dåligt att dessa möten, men kan såklart inte säga nej. Ingen karaktär där inte, ingen stolthet eller prestige, men det känns ganska bra. Att inte kontrollera livet just nu... följa sitt hjärta fast det gör ont..

Efter "överfallet" blev jag helt skakis. Hade jag den förmågan? Jag trodde jag kände mig själv. Att jag hade koll. Att med "våld" stjäla en kyss kanske låter ofarligt och hon tog det med ett leende, men för mig kändes det inte bra. Så kan man ju inte göra....Men det var något annat som tog överhanden. Jag bromsade mig själv efter fem sekunder o kopplade in hjärnan....Jag sa förlåt och hon tyckte det var OK.

Hur ska  man förklara något så någon  annan förstår. Det är svårt att beskriva känslor. Denna kris som jag är mitt uppe i har hittils gett mig så mkt. Nya insikter om livet. Det är saker man läst men aldrig förstått. Jag vill ha tillbaka henne samtidigt som jag vet att det inte går nu. Jag är stolt över den person jag är idag. Jag vill inte bli den jag var igår. Skulle vi försöka igen nu...skulle jag bli den jag inte vill vara. Men det är så svårt. Jag orkar inte vara rationell. Vill träffa henne hela tiden fast det gör ont. Det bästa vore att träffas  så lite som möjligt, men det går inte just nu. Jag som har varit så klok i 20 år kanske behöver vara lite irrationalitet. Även fast det gör ont. Jag kanske behöver dunka huvet blodigt i väggen flera gånger. Jag kan inte motstå henne, åtrår henne så jag går sönder. Igår tog jag några kyssar och skämdes ögona ur mig efteråt. Jag har aldrig agerat så emotionellt.

Det är svårt, men jävligt rätt. Livet handlar om upp och nergång inget jävla grådask.. 

Hej,

Mitt hjärta är vidöppet. Jag känner inga spärrar. Jag är inte rädd. Vi byggde ett hus utan grund och när stormen kom rasade allt. Jag vill bygga ett nytt, vackert hus med en riktig grund med Dig så när stormen kommer står huset kvar även om några plankor lossnar. Jag kunde inte ge Dig mer för att jag var den jag var. Jag gjorde mitt bästa för att älska Dig, men vågade inte fullt ut. Jag kunde gett Dig allt om jag bara öppnat min själ. Det förstår jag nu. Men jag kunde inte då, för jag visste inte hur. Jag vet inte vad som inträffat, men jag har känt sådana lyckorus i all sorg. Livet har känts närvarande. Du kallade det att bli hög på Livet. Jag förstod aldrig riktigt.

När man väl öppnar sitt hjärta händer fantastiska saker. Jag känner mig pånyttfödd och vill dela denna livsglädje med Dig. Hade jag gett Dig mig själv hade jag fått tusenfalt igen. För att du är en sådan människa. Jag kan förstå det där med att ge nu. Jag vill glädja Dig för att glädja mig själv. 

Ser man livet som en maktkamp blir det omöjligt att älska på riktigt. I alla fall om man tar med sig dessa föreställningar i en kärleksrelation. Allt är så glasklart nu.. 

Jag har rest till många länder, jag har besökt många platser, jag har träffat många kvinnor, jag har gått över Klippiga bergen, jag har seglat från norr till söder, jag har vunnit alla slag. Jag trodde att detta var att LEVA. Jag trodde att Carpe Diem handlade om att uppleva så mkt som möjligt på en dag. Ack så fel jag hade....

När jag väl tog tag i Livet och vände på alla begrepp så infann sig ett lugn som jag aldrig känt tidigare. Jag slutade tävla och prestera, jag slutade slåss mot Världen. Jag fattar inte hur jag orkat göra detta i 20 år. All min energi har gått åt till att slåss mot alla väderkvarnar som finns eller har funnits. Det har aldrig funnits energi eller kraft att på riktigt investera i en kärleksrelation. För att göra det krävs mod och engagemang, att våga ge sig hän. Det är omöjligt om man betraktar Livet som en maktkamp eller en tävling. Det går inte att ge på riktigt för de tror man att man hamnar i underläge. När man väl vänder på begreppen så öppnar sig en hel värld av möjligheter. Min föreställningsvärld har vänts upp och ner och jag känner Livet pumpa i kroppen, som det aldrig gjort förut. Murarna har fallit och isen har börjat smälta. Jag kan njuta istället för att prestera, jag kan insupa stunden utan att slåss, jag kan bara vara. Isen har varit fruktansvärt tjock, men när det väl vänder så är känslan underbar. Detta kommer såklart inte att hålla i sig för evigt, men insikten hoppas jag ska finnas kvar hela Livet!

Att vara hög på Livet händer inte ofta. Man är nästan alltid på väg framåt och hinner inte känna efter. Jag har känt mig väldigt närvarande de senaste dagarna. Det är så lätt att gå vidare eftersom jag inte öppnat mig för min sambo. Jag har varit så rädd hela livet och det känns som att jag är pånyttfödd. Det lär komma dagar när det känns helt annorlunda, men nu känns det som att jag lever livet. Jag har till och med dåligt samvete för det jag känner. Jag borde ju må riktigt dåligt nu med allt som hänt, men icke. Jag kan rå för livsruset....

Nu är jag redo att älska, nu är jag förmögen att älska. Jag är vidöppen medninte rädd. Jag är jag och totalt avslappnad och det märks på min omgivning..