I Märta Tikkanens bok "Två" beskriver hon sin kärleksrelation till sin make Henrik. Henrik är alkoliserad och otrogen, det är en mkt destruktiv kärleksrelation, men de fortsättar. De kan inte leva med varandra, men heller inte utan varandra. De skaffar tre eller tom fyra barn. 

De fortsätter kämpa, fast de kanske borde gett upp. Min relation är inte så mörk, men det finns kanske sådana drag. Att vi stjälper istället för att hjälpa varandra, vi kanske tar energi från varandra utan att ge, vi kanske hämmar varandra utan att förstå varför? 

Har vi då en god kärlekskraft? Har vi nånting att slåss för? Om detta inte är rätt o vi bryter upp ska man då gå o vänta på det Cajsa-Stina Åkerström sjunger om i "Längtan till dig". Eller ska man träffa någon som man trivs med och bygga ett nytt liv? Om man väntar då kanske den där speciella kärleken aldrig dyker upp. Ska man då leva ensam i 40 år?

Jag försöker intala mig själv att det kanske är kört i vår relation bara för att klara av en separation. Det kanske är fel väg men en naturlig försvarsmekanism hos mig. Jag vet inte hur vi ska kunna gå vidare om den verkliga kärleken aldrig funnits där? Det kanske är hon som har problem, det kanske en personlig kris som hon går igenom o då finns det hopp. Då kanske vi kan slåss tillsammans för att rädda henne och mig och vår relation?

Min sambo är fortfarande borta. Hon kommer hem imorgon och ingen vet hur vi ska göra med fortsättningen? Jag ska åka bort nästa vecka och få tid att reflektera, få lite distans. Samtidigt som min sambo ska vara med A. Det kan göra att hennes prioriteringar förändras, familjen hamnar i centrum och det goda med vår relation kanske framkommer på ett tydligare sätt...

Jag vet inte hur jag ska göra med andra tjejer? Jag är inte intresserad av någon direkt kontakt, men det är skönt om man är eftertraktad. Det är skönt att få bekräftelse, det är skönt att sklippa känna sig ensam. Det gör oxå situationen lättare, för i dagsläget har min  sambo ett totalt övertag. Det är hon som ska bestämma sig o det gör att jag hamnar i underläge samtidigt som mitt beroende kanske växer ju mer hon distanserar sig. Men samtidigt känns det fel att flytta fokus från familjen och problemen. Att flytta fokus från det som gör ont. Men det borde man kunna göra utan kvinnlig bekräftelse. Jag tror därför att det bästa är att för tillfället bara fokusera på mig och A. och avvakta, men det är jävligt svårt att klippa sönder det kvinnliga skyddsnätet. Det gör mitt beroende av AK starkare och vad leder det till? Men vi ska inte tävla nu, min tjej o jag, vi ska lösa detta på ett eller annat sätt. 

Hon kommer hem imorgon bitti. Ska man då skratta eller gråta? Hur ska vi lösa veckan innan jag åker? Ska jag hämta henne på station som jag brukar göra? Jag vet inte om de korta tiden ifrån varandra har löst någonting. Det kanske var att hoppas på för mkt. Jag vet inte om jag saknat henne som människa eller som sällskap i helgen? Har jag saknat henne eller bara tillvaron med henne? Jag vill att hon ska vilja så att bollen ligger hos mig. Jag vågar kanske inte känna efter, jag vågar kanske inte sakna henne på riktigt för att det kan göra för ont. Men jag vet att jag saknar hennes hjälp och stöd, jag vet att jag saknat hennes gulliga SMS när hon åkt bort, jag vet att jag saknat vår framtid!

Nu har hon åkt. Det känns både bra och dåligt. Relationen har gått på sparlåga. Och vi har spelat våra roller, men det har inte varit äkta. Nu slipper vi båda göra det. Nu är det A. och jag. Sen blir det min tur att åka iväg. För reflektion. Det är sårande när vi pratar i telefon och hon bara pratar om A. Hur hon saknar A. osv. För bara fyra veckor sedan var hon och A. i gtb. Och då saknade hon mig något oerhört. Jag fick så vackra SMS och kan inte förstå vad som har hänt så plötsligt. Jag bävar inför flytt med allt vad et innebär av ångest, sorg, kostnad, och det rent fysiska. Jag vill bara att allt ska bli bra igen. Men det känns väldigt svårt. När vi är i samma rum undviker vi nästan varandra, attraktionen har upphört, nästan. Men det kändes bra när hon åkte. Jag skjutsade henne till stationen och vi hånglade ordentligt i bilen innan hon gav sig av. Hon har ringt två ggr idag så det kanske finns hopp. Idag var första dagen, vid 33 års ålder som jag tänkte på min klädsammansättning. Att den där tröjan kan ju vara snygg med den där jackan. Solglasögon och keps. Nästan utstuderat. Många har säkert tänkt så här innan de blivit 33, men för mig var det premiär. En speciell känsla...A. skriker mkt nuförtiden. Även när hon inte är arg. Och jag som har känsliga öron. Snart dags för henne att sova. Hon har bara sovit en gång idag och brukar sova två..hej dp

ensamhet måste vara vår tids folksjukdom. Jag tror inte det är naturligt för oss människor att leva i enskilda enheter, det är inte bra för barnen, det är inte bra för föräldrarna, det är inte bra för samhället. Människan är i grunden ett flockdjur och oerhört beroende av andra människor. Det är genom samarbete som vi utvecklas, inte tvärtom. I dagens samhälle så blir många ensamma som inte passar in i kärnfamiljsidealet. Vid en skilsmässa lider barnen och de vuxna. Skulle vi o andra sidan leva i någon form av kollektiv där alla kvinnor är mammor och alla män pappor så påverkar en separation inte barnen speciellt negativt. Samtidigt slipper människor hamna i utanförskap eller ensamhet. Det är bättre att äta gröt tillsammans än oxfile i ensamhet....

Hon kom som vanligt hem sent fast hon skulle laga mat. A. bör äta innan fem nu blev det sex. Relationen är riktigt konstig just nu. Vi spelar våra roller, säger puss i telefon och pussar på varandra när vi ses, men det känns inte äkta. Ett spel för galleriet. Man undrar hur A. egentligen reagerar på allt detta. Hon är fortfarande väldigt liten, men stämningar i luften kan nog påverka mer än man tror.Nu ska vi prova att bo på skilda håll ett tag. Det har gått så jävla fort, från att hon eventuellt ville skjuta på bröllopet till att vi ska separera. Om vi bara ser det jobbiga med att bo ihop, d v s gräl, konflikter och ett ständigt plock tror jag inte vi har en chans. Vi måste komma ihåg de goda stunderna och fokusera på de annars går det inte. Jag tror bara hon ser det negativa och våra problem och vad ska jag göra åt det? Att vi ska bo isär kommer inte att bli rättvist med tanke på att vi ska nyttja hennes mors lägenhet. Det kommer att kännas konstigt för mig de veckor som jag bor där och samtidigt kommer jag att bli väldigt ensam. Jag flyttade hit till Malmö för 2 år sedan och har inte lärt känna speciellt mkt folk. Det är ganska svårt när man är 30+ och de flesta har sina kontaknät. Det var en markant skillnad när jag flyttade till Uppsala för 10 år sen. Då gick det snabbt att träffa polare. Nu har vi mest umgåtts med hennes kompisar som har blivit mina bekanta. Som tur är har jag lärt känna lite folk som jag kan hänga med, men alla har tjej eller familj och vill förmodligen umgås med familjen efter en hård arbetsvecka på helgerna. Detta gör situation ojämlik. Jag kommer att sitta ensam i en lägenhet och sakna familjen och den saknaden kommer att hindra mig från att analysera om jag "fortfarande" är kär i min flickvän. När hon bor i lägenheten kan hon bli ung på nytt och leva livet, med polare, kollegor, etc. Mina kollegor på i Kristianstad där jag jobbar. Det är svårt att bara gå ut och ta en öl under dom förhållandena. Den ojämlika maktfördelningen kommer inte att leda till att vi försonas. I mina ögon verkar vi chanslösa. Jag har en massa kompisar, men de bor såklart i Uppsala eller sthlm. Timeout...vilket jävla begrepp. Att ta en paus, att låta förhållandet vila. Har det nånsin lyckats? Jag vet inte vad jag vill, men det är sårande när hon blivit så annorlunda. Hennes bästa egenskapar var hennes värme och omtanke, det är svårt att se nu. Jag får inte bli bitter för A. skull. Jag måste bita ihop. Men det är en sån obehaglig känsla jag får när vi är med varandra, min sambo o jag. Vi har alltid haft åtrå, men den verkar ha försvunnit och vad har vi då kvar? Hon var så älskvärd o annorlunda för bara några veckor sen? Hur kan en människa förändras så fort?Hej då

Jag har funderat och funderat och funderat på mig och min sambos relation. Vi har haft en passionerat, stormigt förhållande, vi har känt stark åtrå och attraktion till varandra, vi har varit förälskade, vi har älskat varandra, men har vi verkligen varit kära i varandra? Kärlek kan vara destruktivt och den kärleken har vi nog haft en del av, men den goda kärleken då. Den kärlek som gör att man växer, att man vill bli en bättre människa, att man bara vill den andra väl. Har vi haft den sortens kärlek? Jag vet inte i dagsläget om vi upplevt detta, någonsin? Skrämmande eller hur. Eller så är jag så förblindad av stundens allvar att jag inte kan se längre än näsan räcker. Den destruktiva kärleken tar kraft och energi och den goda kärleken ger energi. Har vi gett varandra energi? Det kanske är så att varje relation ibland kräver mer energi än den ger. Är vi i så fall onormala?Vi diskuterade detta i morse. Det kände som om jag kommit till någon insikt om vår relation kl. 21.39 på tisdagen den 10 april, 2007. Att vi kanske aldrig gett varandra styrka, vi har varit nyförälskade i omgångar och bara det gör ju en stark, men sen då? Hur bygger man vidare? Vi har bestämt att vi ska bo på varsitt håll ett tag för att få distans. Hennes mor har en tom lgh som vi kan nyttja. Jag vet inte om det kommer att lösa något, men det är värt ett försök. Vi måste hursomhelst gå till botten med problemet och se om vi verkligen är bra för varandra. Jag har känt ett lugn och en harmoni i vår relation, i alla fall sedan januari när jag fick ordning på min papparoll. Men kan den ena parten uppleva ett lugn samtidigt som den andra absolut inte gör det? Ja, vi behöver tid från varandra för att kunna reflektera över läget. Är vi rätt för varandra? Men om man sen tittar sig omkring på sina vänner och deras relationer kan jag inte säga att de verkar speciellt lyckliga. Ibland kanske, men de skrattar sällan ihop, de tar sällan på varandra, de visar sällan varandra uppskattning, etc. Är dom då rätta för varandra? Eller forsätter de p g a trygghet, rädsla för ensamhet, rädsla för alla vänners reaktioner, osv? Eller är det vi som ställer så höga krav på vår relation att det helt enkelt inte kan fungera? I hur många relationer kan man se att de ger varandra trygghet, kraft och energi, oftast hör man motsatsen. Det är bråk om än det ena eller det andra, det är svartsjuka och misstro, det är gräl och konflikter, och det är svårt att se varför de fortsätter?Men om man då ska leta efter den person som kan göra en hel, och ge trygghet, och energi, och kraft, och lycka då kanske man får söka i evighet? Eller ska man bara acceptera lägetr när det är OK?

Vi har haft ett väldigt stormigt förhållande som byggt mkt på åtrå och passion. Om därför åtrån försvinner är vi därför chanslösa. Men om relationen byggt på åtrå och passion kanske dn inte varit odelat positiv. En relation kan mkt väl vare desktuktiv och stjäla energi. Att kunna slappna av och tycka som sig själv när man är med sin partner kanske är en förutsättning? Har vi inte byggt något mer, vi blev gravida ganska snabbt efter att vi hittat tillbaka till varandra efter ett års uppehåll. För mig kändes det som att jag hittat hem, att hon var den som skulle rädda mig från helvetets käftar. Jag var utled på att söka, att tvivla, att inte veta. Nu startade livet på nytt, inte oproblematiskt, men ett helt annat djup. A. föddes och jag fick en känsla av att livet fördjupades. Från ett svartvit komedi till ett färgsprakande drama, men jag kunde dela detta drama med den jag älskade. Jag tyckte vi hade hittat harmoni och trygghet hos varandra, att vi kände oss starka tillsammans, att det var vi mot världen. Så har tydligen inte min sambo känt det. Men hon var så underbar för några veckor sedan. Skrev kärleksfulla SMS och pratade sådär som bara hon kan göra. Så vad hände? Hon säger nun att hon tvekat en längre tid. Varför har jag inte märkt det? Och varför har hon då varit så kärleksfull? Jag påminnde henne om hennes far. Luktade likadant, var stor och stark, jag skulle beskydda henne från det onda, men det blev inte så. Hon fick analysera mig att ta mina problem på sina axlar. Det gjorde hon så gärna för det har alltid varit hennes roll. Hon kanske helt enkelt ät dödstrött på denna roll? Hon är dödstrött på att ta hand om, att tycka synd om, att ha dåligt samvete, att vara destruktiv. Det är kanske så att hon håller på att göra upp med sig själv och då finns det ingen plats för mig längre. Hon orkar inte bry sig om mina problem och bekymmer, hon kanske bara vill vara? Kan det kanske vara en 30-års kris? Hon har varit ute och festat till sex på morgonen, hon har köpt ungdomliga kläder, hon kanske känner att livet rinner iväg och att hon inte hänger med? Jag vet inte och inte hon heller? Men har vi någon chans, med de förutsättningar som vi har? Har hon redan försvunnit, hon säger att det inte är så, men om problemen är så grundläggande så vad ska vi göra?vet inget längre........

Sist vi pratade, jag och min sambo, så påstod hon att hon kanske var kär i tron på vår kärlek. Att hon kanske var kär i den romantiska illusionen bestående av en lycklig kärnfamilj, hus på landet och många barn. När vi pratar gör det ont eftersom hon inte vet. Ibland får man höra att det kanske ordnar sig, ibland känns det helt dött. Vi hade en bra dag igår, i alla fall i början, jag kände mig stärkt efter mina funderingar på söndag kväll. Jag hade insett att om det värsta händer vår relation, d v s att vi separerar, så är det ingen katastrof. Det kan säkert bli ett gott liv ändå. Vi kanske kan bli lyckliga på varsitt håll, men alltid vara vänner. Med dessa tankar tog jag dagen med storm och städade hela balkongen och delar av vinden. Jag kände mig tom upprymd, hon märkte nog det och vi pratade som förr och tog lite på varandra, pussades och kramades. Men plötsligt blir hon som kall igen och försvinner. Hon skulle träffa en kompis vid tretiden och innan dess var vi ute med A. och gungade. Efter tre rullar hon iväg med A. och innan hon går får jag en kyss. Läget kändes nästan helt OK, men i min ensamhet går jag o grunnar på situation och blir alltmer frustrerad. Hon kommer hem först halvåtta och då har A. redan somnat i vagnen, utan välling. Det blir ett jävla sjå att få henne i säng och vid niotiden sover hon. Då kommer min reaktion. Skulle vi inte umgås nu sista dagen på påskledigheten? Det blir ett gräl och det är aldrig riktigt bra för då känner nog båda att detta är fan inte roligt. Och båda vill nog bryta upp, vi lugnar ner oss och samtalar i en annan ton, men kommer ingenstans för hon vet inte. Hon vet inte om hon är kär i mig, hon vet inte om hon har gett upp redan, hon vet inte vad hon vill....Vi går och lägger oss arga på varandra och jag känner att om vi fortsätter såhär är det kört. Vi kramas lite och det känns lite bättre, men samtidigt kommer känslan att hon inte åtrår mig längre. Jag lyckas till slut somna, men vaknar mitt i natten av att hon inte ligger bredvid mig i sängen. Hon sover i A. rum och A. sover i vårt rum. Har vi redan förlorat? Om vi inte sover ihop, om vi inte tar i varandra, då måste det vara kört. Vi säger inte pussi telefon längre, vi slutade med det för två dagar sedan. idag har vi inte pratat i telefon överhuvudtaget och ikväll skulle hon ut med en kompis, sen åker hon till Sthlm på tors. Är vi redan förlorade??med kärnfamilj, hus och fullständig harmoni.