En helt sjuk soppa. Det är sånt man läser om i böcker och ser på film. Hon har inte varit ärlig heller, det känns nästan som det värsta. Jag frågade för tre veckor sedan om hon träffat någon och hon förnekade detta. Sen berättar hon att hon är förälskad i en kollega som jag har träffat vid ett flertall tillfällen. Hon berättade sen att de inte pratat om sina känslor med varandra, också det var en lögn. Känslorna är tydligen besvarade och de hade diskuterat detta på en fest.  Samma kväll som  jag kom  hem från Tyskland med en jävla massa sprit satt de här och drack. Hade jag varit intresserad av en kollega hade jag fan inte velat känna hennes pojkvän.

Jag vet inte om jag ska kämpa, om jag ska lägga upp hjärtat på bordet o berätta att jag kommer att slåss för det här. Även om det krävs år av terapi från bådas sida. Är jag villig att offra detta för henne, älskar jag henne så mkt. Beslutet måste komma från mig. Tidgare har jag byggt mina känslor på hur hon känner för mig. Vad känner jag, förutom svek? Jag riskerar givetvis en tuff sorg om hon väljer att gå vidare, men det känns som  att jag då kan falla med flaggan i topp. Jag har gjort mitt bästa....

Har inte sovit en blund inatt. Tankarna bara snurrar i huvudet, om och om igen. Vet ingenting. Hon är förälskad. Den slutsats jag kunde dra efter våra fyra timmar långa konversation att det inte är helt kört. Hon har tänkt på honom hela helgen när hon varit borta. Det är klart hon inte kan reflektera över mig och vår relation om hon hela tiden tänkter på någon annan. Jag är så jävla less på vår maktkamp och våra spel. Framför allt är jag så jävla less på mig själv och mina roller, min fasad som inte får rämna. Jag vill bara skrika och gråta, kräkas, men inget händer....

Jag vill ha henne, jag vill ha henne, jag vill ha henne kanske....

Jag försöker öppna mig fullständig och berätta vad jag känner, men det är så svårt. Jag tar alltid en av mina intränade roller, ska jag vara den empatiska, hårda, mjuka, förnuftiga, vad ska jag vara..

Det är jävligt mkt som står på spel. Det är vår relation, det är snart tre barn, set är deras relation. Det enda förnuftiga måste vara att de tar en paus. Jag låg och tänkte på detta inatt. Och berättade vad jag tänkt på nu på morgonen. De borde vara ifrån varandra, för att båda ska få tid att reflektera vad de känner för sina respektive. I alla falla tills barnet är fött. Om de är rätt för varandra så kan de säkert hitta tillbaka till varandra....

Men A behöver tid och så länge han står i fokus fungerar inte hennes tankar på rätt sätt. Problemet är att de är kollegor. Hur ska de kunna undvika varandra?

OK, nu vet jag. Det var som jag misstänkte. Hon har förälskat sig i en kollega. Men chocken var ändå stor. Hon vet inte om kärleken är besvarad? Men å andra sidan blir man inte speciellt förälskad om den inte är det. Men de har inte pratat om det tydligen. Han har ett barn och i sommar kommer det andra. Så det är en jävla soppa....

När jag kom hem idag hade jag bestämt mig för att vi skullle separera. Jag tog av mig ringen, helt utan bitterhet och berättade att jag skulle söka lägenhet. Vi skulle skiljas som vänner, framför allt för A. skull. Men det gjorde ändå ont....man känner sig sviken, bedragen, med en klump i magen. Blodet pumpar i 190....Jag känner mig varm i hela kroppen...

Hur kunde detta hända mig....det är ju jag som brukar lämna, det är ju jag som brukar dra. Det kanske är bra på så sätt. Knäcker mitt självförtroende lite så att jag blir mer ödmjuk.

Det borde å att dra sig ur en förälskelse. Känner man attraktion så måste man backa om man har familj. Om jag istället bejakar känslan så skulle man förmodligen bli kär hela tiden och därmed aldrig kunna ha ett förhållande. Man måste helt enkelt bestämma sig för en människa, det är det enda raka. Sen om vi inte var rätt för varandra. Om  det finns någon därute som man verkligen skulle bli lycklig med så kanske man missar den chansen. Om man hela tiden stänger av, men det är kanske ändå det man måste göra.

Hur ska hon lösa detta, det är den stora frågan. Han måste vara lite intresserad annars skulle det inte gått så långt. Ska han då lämna sin gravida hustru för A:s skull? Eller ska de bara försöka lägga locket på...? Fy fan vad jobbigt, men det är inte mitt problem. Så länge A har det bra...

kram

Men sen pratar vi i telefon igen. O det känns som om hon vill, fast vi inte ska bo ihop. Hon lät ganska glad. O jag kände mig genast bättre. Efter telefonsamtalet skickade jag ett fint SMS o livet kändes plötsligt mkt lättare. Hennes sinnestämning styr mitt liv för tillfället. Känner hon en positiv känsla så ruckas min värld...she rocks my world...

Trodde aldrig att det skulle hända mig..

Att sinnesstämningen kan pendla så fort är för mig obegripligt. Jag promenerade hem idag från en väns kolonistuga. Jag o A. var där några timmar o "hjälpte" till. Det kom ett par och hälsade på med barn och då kände man etrt uns av ensamhet. Jag är där utan någon käreste, jag är där med mig själv o A. Man kan då känna sig utanför, men även känna avundsjuka. Vad lyckliga de är då!

Jag promerade hem o tänkte på min sambo. Hon har precis fått fast jobb och jag var o hälsade på med A. för inte så länge sedan. Jag tänkte hur kul det besöket hade varit, hur "lyckliga" vi var då....Detta följdes av ångest för att jag inte kunde känna någon glädje längre, det kändes som om hoppet var ute, all lust hade försvunnit. Jag hade pratata med AK lite tidigare o hon tyckte att vi skulle bo på skilda håll ett tag. Ingen förändring där alltså. Men ibland känns det som om hon gett upp och då kommer klumpen i magen tillbaka. Det var en tung o lång promenad hem med alla tankar. Jag är nostalgisk och sentimental o alla minne bara dyker upp, det är ibland fruktansvärt jobbigt. Man kan också beskriva det som tomhet, en fullständig tomhet....

Jag har alltid varit lättskrämd o ganska naiv. Eller jag var det när jag var yngre. Jag kommer ihåg att mamma berättade att om man suger på nappen för länge får man utstående tänder. Så jag slutade omedelbart. Pappa sa att man får fyrkantiga ögon om man ser på TV för länge. Det gick jag oxå på. Det fanns väl ingen anledning i min värld att misstro folk. Men naiviteten kanske finns kvar på ett eller annat sätt. Jag har inte märkt några signaler från min sambo och nu ska vi separera. Jag kanske inte har velat se eller så är det så att hon inte sänt ut några signaler för att hon inte vetat. När hon var i GTB för fyra veckor sedan var allt som förr nästan starkare...O nu är hon helt förändrad???

Oxå en rubrik som jag ska bygga vidare på senare. Är kvinnor mindre romantiska än män? I den bemärkelsen att den i mindre utsträckning tror på den där människan som ska göra en hel och lycklig. Min uppfattning är att kvinnor är mindre nostalgiska och sentimentala och mer pragmatiska i en relation. Passar det inte så måste vi bryta upp!

Men det konstiga i kråksången är att ex Winnerbäck eller Lundell verkar vara extremt romantiska i min bemärkelse, men på iaf Winnerbäck konserter så är det fler kvinnor än män?

Jag skriver denna rubrik för att komma ihåg vad jag tänkt. Kommer att handla om nånting så ytligt som raggning. Att vara ärlighet o berätta att man inte är redao för en relation kan vara oerhört effektivt raggningsknep. fortsättning följer så småningom.