Den jobbigaste, men nödvändigaste resan i mitt liv har precis börjat. Det kommer att bli smärtsamt, men samtidigt underbart. När man verkligen börjar leva livet istället för att uppleva det. Då händer något i kroppen. Jag har känt sådana lyckorus i all sorg. Och tänker då att livet faktiskt kan vara underbart. Det har inte jag förstått. Jag har inte förstått människan. Jag har inte förstått vad det innebär att vara människa. En riktig människa med riktiga känslor, riktig ångest, riktig lycka.

För att älska någon måste man älska sig själv, men för att älska sig själv måste man känna sig själv. Det är klart att AK känt detta hela tiden i vår relation. Det har tärt på henne från den första början. Att öppna sig är att insupa livet. Att inte betrakta livet som en maktkamp eller tävling gör att man vågar öppna sig. Människor vill dig inget ont, snarare motsatsen. Jag har levt i en föreställning där jag känt att alla vill sätta dit mig eller komma åt mig. Då går det inte att öppna sig, då går det inte att ta steget utför stupet. Jag kramade en vän igår och berömde honom för hans muskaliska talang. Och sa att jag verkligen menade det. Han vart nästan generad, men såklart glad. Jag blev också glad. Varför har jag inte gett av mig själv så mkt tidigare? Att ge är att få...en win win situation. Att visa sig mänsklig och svag är att leva. Det finns inget att vara rädd för. Man kommer givetvis att bli väldigt sårad, men också väldigt lycklig. Men det är det som är LIVET. Jag har inte förstått detta förrän nu. Ett uppvaknande och en klarsynthet har infunnit sig i mitt liv. Det är dags nu att börja leva och känna.

Att leva med den person som jag var för bara en kort tid sen är en omöjlighet. För då handlar det om att kämpa varje dag för att få den bekräftelse och värme som en människa behöver. Det finns heller inget lugn i en sådan människa. Som tänker flera steg innna han/hon säger något för att anpassa sig till de förväntningar som finns. Det finns då ingen ärlighet i relationen. Det går att älska en sådan människa, men du får inget äkta tillbaka. Jag har därför insett av vår nuvarande relation är död. Det går inte att fortsätta under dessa förusättningar. Vad som däremot är möjligt är att börja om med en ny P och en ny K kan vänta på varandra.

Det känns som att jag haft en lista av saker som ska upplevas innan  man är fyrtio. Jag har bockat av sak efter ska på listan, men aldrig känt mig närvarande i nuet. Vem kommer att tacka mig för att jag rest 10 varv runt jorden, för att jag haft en kvinna från varje land, för att jag klättrat upp på Kilimanjaro? Ingen......Det är nu den viktigaste resan någonsin börjar. Vi ska nu resa i själen.... 

Hej,

Jag förstår A precis nu. Jag har inte varit närvarande. Jag har inte varit JAG. Den fina lilla människan som hon älskar. Jag har haft en fasad som hon inte lyckats tränga igenom, jag har inte älskat till hundraprocent. Jag har inte vågat gett mig hän....jag har varit alldeles för feg.

Jag har inte varit fullständigt ärlig utan anpassat mig till vad som förväntas av mig. Hon har såklart inte hittat någon grundtrygghet i mig för hon har inte vetat, eller jag har inte vetat vad jag är. Det är så tydligt nu. Jag börjar hitta mig själv. Jag börjar öppna mig, visa den där fina lilla människan.

Hej,

Jag har insett att vår  nuvarande relation är död, iaf i denna form. För oss handlar det inte om att hitta tillbaka till varandra, utan att börja om från början med helt nya förutsättningar. Att bygga en ny relation på en helt annan grund än vad vi gjort tidigare.

Natten har som vanligt varit svår. Dagarna är OK, men att vakna varannan timme med tankar som bara snurrar är skitjobbigt. Men sen brukar jag tänka att det värsta som kan hända vår relation är den tar slut och vi separerar. Det är ingen katastrof, det måste man bara inse. Och jag kan tom acceptera detta, men det som stör bilden är B.. Men oavsett om B. är med i bilden eller ej så är det värsta som kan hända vår relation av den tar slut. Det kanske går fortare med B. i bilden, men resultatet blir detsamma. Så det är bara att gilla läget....

Men den finns där hela tiden. Svartsjukan. och den förblindar. Hade det inte varit för någon annan hade det varit så mkt lättare. Vem drömmer hon om på nätterna, vem skickar hon kärleksSMS till? Vad gör hon på kvällarna? Tankarna äter upp en....Men sen plötsligt blir jag klarsynt igen. Och mår OK, tom riktigt bra. Jag skrattar och pratar. Men det är sådana jävla kontraster. Jag har aldrig känt såhär förut. En otrolig åtrå till A, svartsjuka, sorg, saknad, men också hopp om ett liv utan henne. Dessa känslor är otroligt jobbiga, men samtidigt känner jag mig lite stolt. Att jag kan känna så mkt. Jag har varit så duktig på att stoppa undan alla jobbiga känslor tidigare i mitt liv, men nu tar jag tag i de. Jag visste inte att jag kunde känna så mkt. Jag är en riktigt människa. Eller en människa på riktigt. Livet är pest ibland. Jag har egentligen aldrig engagerad mig i livet eller kvinnor. Nu gör jag det och när det vänder, för det gör det, kommer jag att må så jävla mkt bättre än innan....jag kommer att insupa livet, leva livet för kanske första gången i mitt liv. Att leva på riktigt!!!

Jag insåg något mkt viktigt igår. B. är inte intressant. Han har bara öppnat hennes ögon. Nu kan hon se problemen i vår relation så tydligt. Problem som vi har haft länge, men bara ignorerat. Vi har haft en relation där vi förminskat varandra. När jag nu tänker tillbaka så kommer jag ihåg att hon brukar kalla mig helt omusikalisk inför andra människor, jag sa något klokt häromdan tyckte hon, men det händer inte så ofta kontrade hon med. hon brukar kritisera mig för att jag skriver. Hon tycker jag skriver av fel skäl. Hon tycker jag är löjlig som bloggar, för det är också av fel skäl. Jag är förmodligen likadan mot henne, men det konstiga är att vi är helt annorlunda med andra människor. Skulle aldrig förnedra eller förminska någon medvetet. Varför gör vi då så mot varandra? Jag vet inte....vi kanske triggar sådana negativa egenskaper hos varandra. Hon säger att hon inte trivs med sig själv när hon är med mig. Hon tycker inte om den hon blir med mig. Det kanske handlar om att hon älskar den lilla snälla pojken i mig som så sällan kommer fram. Genom att förnedra och förlöjliga så kanske hon hoppas att han ska framträda. Jag vet inte...

 Det kanske är mitt fel. Jag ska tävla om allt och det triggar henne. Jag tror aldrig det kommer att bli något mellan henne och B. Det är bara en flykt från verkligheten och en tankeställare, men det är i dagsläget ointressant.

Jag tror en familj måste vara ett team. Ett lag där man stöttar varandra. Av ett ett gång svaga spelar kan man med rätt metod bygga ett starkt lag. Vi är inget bra team. Jag tror inte det....

Men vi har såklart haft våra lyckliga stunder, där vi inte tävlat eller förnedrat varandra, men det kanske är korta episoder. alma. var inte planerat. Men vi är otroligt lyckliga för att vi har henne, såklart. Men det gjorde att vi inte hann bygga en stabil grund innan hon kom. Alma. tog beslutet. A och jag ska leva ihop. Men under vilka förutsättningar?

Frågan är om vi kunnat rädda oss? Hade vi kunnat förändra våra tankemönster med hjälp utifrån? Kanske. Det kommer vi väl aldrig att får reda på. Vi ska gå i terapi för Almas skull och kanske också för vår egen skull, men inte för vår relations skull.  

Jag förstår nu vad hon hela tiden menat. Men jag har inte sett några signaler, eller bara misstolkat de. Jag förstår nu vad vi haft. Men hur ser andra relationer ut? Hur många är harmoniska och stöttande hela tiden? Finns de?   Nu känner jag bara tomhet. Jag är inte arg, jag är knappt ledsen, bara apatisk och fullständigt tom. Magen gör ont och hjärtat sörjer...när ska det vända?

Hon säger att problemen i vår relation blev så tydliga när hon träffade B. Vi har flera basala problem som kanske aldrig går att lösa. Nu känner jag att detta är helt kört. Vår relation är död. Det kanske den har varit länge. B. är bara den utlösande faktorn. Vi Skulle givetvis ha tagit tag i våra problem för länge sedan, men det är så lätt att bara köra på. Jag märkte också nu ikväll att vi inte har några bilder på oss. I förra lägenheten, vi flyttade i oktober, så fanns det flera bilder på oss. Dessa blev aldrig uppsatta i denna nya lägenhet. Kanske en signal som man borde sett eller läst av. Fy fan vad jag har ont i magen nu.....Vi är förlorade...vilket vemod...vilken sorg. Alla minnen, alla drömmar, alla stunder av lycka. Allt försvinner känns det som. Det mest tragiska kanske är drömmarna. Vi hade så mkt planer, vi ville så mkt, vi hade en framtid, vi skulle göra allt o lite till. Jobba utomlands, skaffa flera barn till, njuta av vår tid tillsammans, växa tillsammans....

Och nu då? Börja om från början med någon annan. Fy fan för det. jag orkar inte gå igenom processen en gång till. Lära känna någon på djupet tar ju flera år...o sen kanske det går åt helvete i alla fall. Jag är inte ens sugen på att ha sex med någon. Det händer nästan aldrig, men jag hade bestämt mig för henne. Vi skulle gifta oss i sommar. jag var så säker på henne...jag kanske tog henne för given...för mig var hon självklar. Om det var någon som skulle svika så var det jag...Vad faaan ska jag göra nu....??

Så jävla pissigt allt känns. Varför såg vi inte problemen tidigare?  Vi hade kanske kunnat rädda relationen? Eller är vi helt enkelt inte bra för varandra?

Ooooohhhh...smärta...det går snart över...det vet jag!

Hade det inte varit någon annan hade det varit OK. Nu känns det så förjävligt. Nu skickar hon förmodligen romantiska SMS till honom. Som hon gjorde till mig för bara någon månad sen. Hade det inte varit någon annan skulle det gå bra. Nu håller jag på att sprängas av olika känslor, hat, ilska, sorg, ångest. Ibland hatar jag henne så mkt för det hon gjort. Jävla hora tänker jag. Jag hade aldrig gjort så...

Ibland känns det lugnt. Ibland känns det inte så mkt. Igår fm skrattade jag till och med en kompis och vi åt god mat. Hade det riktigt trevligt med våra barn. Jag trodde då i min enfald att det är på väg att gå över, men nu är smärtan tillbaka. Det är när man är ensam som det är så tungt. Jag sitter här med Alma. och vet inte vad jag ska ta mig till. Hon är ju mitt allt, men jag har inte energi att hitta på något. Jag måste ta mig samman....

Jag åker till Uppsala o sthlm på lörd o ska vara borta en vecka. Det kanske gör mig gott. A ska då vara med Alma hela veckan. Det kanske gör henne gott. Ger henne lite tid till reflektion samtidigt som hon inte träffar B, varje dag. Det som kanske gör mest ont är att hon beskriver sin relation med Bengan som unik. Hon mår så bra när hon är med honom. Och att hon aldrig känt ett lugn med mig. Att hon aldrig känt att hon verkligen trivs med sig själv i mitt sällskap. Det känns såklart bättre när hon är här. Ikväll skulle hon åt med "Christian". Förmodligen en omskrivning för B. Jag som var allt för henne tidigare....Och jag kunde tom gett upp relation om det inte var för B,....eller jag vet inte..

Hon kom hem igår vid femtiden. Då ville hon pussas och kramas. Jag pratade med en kompis om detta. Det är ju faktiskt förnedrande. Så länge hon håller någon annan kär ska väl hon ge fan i mig, men det svårt att säga nej. Bara hon rör sig i min närhet känner jag lust. Jag behärskar mig. Men mitt underliv vill något helt annat. Denna drift kan jag inte riktigt förklara. Vill jag ha sex med henne för att göra henne mig, eller är det en naturlig biologisk drift som innebär att jag fort som fan måste göra henne på smällen. Så ingen annan hinner före.....Samtidigt mår jag tillfälligt bättre av hennes närhet. Då känns det som att det finns hopp, men jag tror på avhållsamhet. Det hon gör måste få konsekvenser..