Så har vi verkligen varit kära i varandra, eller har vi varit/spelat kära för att vi har fått barn ihop som stämmer bra överens med vår romantiska vision? Att reda ut denna problematik är ingen lek. Men vi kanske ska separera att tag för att få tid att sakna varandra och reflektera över situationen. Min ångest är betydligt dämpad o jag börjar undra om det stundande bröllopet tagit musten ur oss båda. Och kanske tom med så att jag också känt av allvaret med ett bröllop, men att jag bara kört på utan att tänka. Nu har jag börjat tänka och på något sätt så känns livet lättare nu, i alla fall för stunden. Jag kanske inte varit säker på om detta är rätt, men utan att reflektera bara fortsatt. Tänk om hon har rätt? Att vi kanske aldrig varit riktigt kära och njutat av varandras sällskap, vi har istället byggt vår relation på en ständig destruktiv kamp som tagit istället för gett energi? Vet inte något längre??

Igår morse kändes det som att jag förlorat henne. Vi pratade lite och det kändes bättre. Så länge det finns hopp känns det OK, men när hoppet försvinner känns det fruktansvärt. Allt blir meningslöst och grått, allt glädje och lust försvinner och klumpen i magen bara växer. Det gör ont i hjärtat och ångesten är nästan total. Man blir nästintill förlamad. Men sen pratar vi lite och då känns det plötsligt lite bättre, hon säger att det finns en chans, men att hon behöver tid. Hur mkt tid då?Sen plötsligt så händer något när jag står i tvättstugan. Jag hänger upp hennes jeans och tröjor och inser att det här slipper jag i alla fall om vi separerar. Jag slipper gnäll, jag slipper diskning av hennes tallrikar, jag slipper det dåliga samvetet att inte maten är klar eller att jag inte plockat undan A:s leksaker. Den ångest jag känt kanske inte handlat om kärlek utan om rädsla. Rädsla att bli lämnad, rädsla att bli ensam, rädsla att bli övergiven? Plötsligt blev jag på bättre humör. Det kanske vore skönt att bo ensam. Det har jag gjort så mkt tidigare. Om vi fortfarande kan vara goda vänner och bo nära varandra så kanske det kan funka utmärkt med A. Och sen friheten man får varannan vecka, tänk på den. Hon kanske haft rätt hela tiden. Vi kanske inte har varit riktigt kära, vi har varit passionerat förälskade under en lång tid, ja, vi har gett varandra intellektuell stimulans, ja, vi har gjort varandra lyckliga till och från, ja, men har vi varit kära i varandra? Sen är det i sammanhanget viktigt att definiera kärlek. Man kanske är så bortskämd av tron på den romantiska kärleken att man ställer alldeles för höga krav? Hursomhelst känns livet mkt lättare nu. När det "mest" tragiska som kan hända oss är att vi separerar och att det inte är någon katastrof blir det plötsligt lättare.

Att stanna upp i tillvaron och reflektera kräver sin "man". Tänk om man upptäcker att man är missnöjd. Det krävs ofantligt mkt kraft för att kunna bryta sig loss och förändra sig själv i grunden. Kanske beror det på ålder och livssituation, men är man fast i tvåsamheten som hela samhället är uppbyggd runtom så krävs det mkt för att bryta upp. Det är en väldig jobbig process, men kanske nödvändig? Det innebär samtidigt att man aldrig kan vara säker på någonting och så är kanske livet, men att aldrig kunna förlita sig på något blir olidligt. Man måste lita på någon, man måste hålla något för fast annars blir man galen. Ett giftermål kan leda till en tankeställare

Hej Dagbok,Jag tror man måste bestämma sig för vem man vill leva med. Det kommer alltid att dyka upp människor som man attraheras av och kanske vill lära känna närmare, men är gräset verkligen grönare på andra sidan ån? Att ta ett beslut och bestämma sig för att man ska leva ihop kräver mkt eftertanke, men när man väl gjort det känns det ganska skönt. Man slipper att hela tiden gå och fundera på om man gjort rätt, eller om personen man bestämt sig för att leva med verkligen är rätt? När man väl bestämt sig så innefinner sig ett lugn och en tryghet samtidigt som intresset för andra avtar. Det är en väldigt härlig känsla och precis så kände jag för några veckor sedan. Jag hade kommit in i min papparoll och börjat njuta av den, min sambo hade fått fast jobb, vi hade precis skaffat en större lägenhet, vi fick barn för lite mer än ett år sedan och skulle gifta oss till sommaren. Livet hade tagit rätt riktning. Det fanns tid att njuta och slappna av när dödsdomen faller. Min sambo börjar känna tvivel. Jag trodde vi gjort oss av med allt tvivel när vi bestämt oss, men så lätt gick det tydligen inte. Nu befinner vi oss i någon bergodalbana. Ibland känns det bra ibland riktigt uselt. Igår pratade vi om kärlek. Är vi fortfarande kära i varandra eller har vår relation byggts på passion, åtrå och intellektuell stimulans? Finns det inget djupare än det? Jag tycker det, men min sambo upplever att hon inte känner tryggheten, att bara kunna vara i vår relation. Vad svarar man på det? Vi har diskuterat familjeterapi, men om vår relation är så ytlig så kanske det är meningslöst? Jag hoppas inte det för A. skull. A. känner givetvis av spänningarna fast hon är så liten. Det ger oss båda dåligt samvete. Min sambo tycker också att vi stjäl energi från varandra när det ska vara tvärtom. Att komma hem ska vara ett stöd där man kan hämta kraft inför den yttre verkligheten. Där har vi nog misslyckats, vi har också misslyckats med att underhålla kärleken. Det har jag förstått nu. Kärleken är som en eld som behöver bränsle för att inte slockna. Har vi någonsin varit riktigt kära i varandra? Och hur höga krav ska man ställa på livet och sin partner? Jag är otroligt frustrerad och ledsen för jag har inga bra svar. Jag vill satsa allt, framför allt för min dotters skull, men tänk om vår relation bara varit passion? Just nu känns det OK, men för bara någon timme sen så var det kaos i mig. Ilska, svek, sorg, blandat med ångest. En stor klump i magen som inte vill ge vika. Men plötsligt känns det lite bättre, men hon är så långt borta. Hon är så svår att nå ibland. Hon behöver tid. Jag vill resa tillbaka i tiden och göra om det som gått fel, varför såg vi inte detta tidigare? Jag fick detta SMS för bara två veckor sedan när min sambo var i GTB: "Hej min älskade Man! Vad har du för dig? Vill bara berätta att jag e så glad att du finns i mitt liv. Älskar allt som e du..."Det måste ju ha betytt någonting, men hur kan det vara så annorlunda nu? Har hon en personlig kris, eller är det relationen som det är fel på? Vi pratar om att separera tillfälligt för att få tid att tänka, men det gör så jävla ont... Och vad fan är kärlek?

Men hur höga krav ska man ställa på livet? Det kan inte vara perfekt jämnt. Och man kan inte dra när det blåser om knuten, men var går gränsen? Hur olycklig ska man vara för att ge upp? Jag var nöjd med min livssituation, hade fått ordning på livet, fått ett intressant jobb, träffat en underbar kvinna, vi hade fått barn ihop, vi hade skapat detta ur intet. Jag var pappaledig och hade börjat njuta av det vackra vädret när chocken kom och livet rämnade. Det förbannade tvivlet var tillbaka, jag hade för länge sedan slutat med tvivlet. Jag var fruktansvärt less på tvivel. Men tvivlet kom inte från mig utan från min sambo.Hon var inte säker längre. Och nu mitt i allting kan jag se tillbaka, bara några dagar, hur lycklig jag varit. När man håller på att förlora någon så inser man hur mycket den här personen betyder. Hon behöver tid. En klassisk kommentar, men jag vet inte hur jag ska hantera detta? Hur ska jag vara under den Tiden? Ska jag vara som förut, det funkar inte, ska vi sova ihop, vet inte? Och hur lång tid handlar det om? Varför? Varför? Varför?Men vad vill hon? Hon vet inte vad hon känner längre, allt har gått så fort säger hon. Vi älskar varandra det står klart, men är vi kära i varandra? Hur nöjd ska man vara för att fortsätta och hur missnöljd ska man vara för att bryta upp? Jag trodde det var vi för evigt.......

Livet handlar om kärlek, att finna den rätta, någon att dela livet med, och när man väl gjort det dyker frågorna och tvivlet upp, i en oändlig spiral, nästan all musik som omger oss handlar om kärlek, likaså filmer, i mediabruset, på internet. Kan man aldrig få en lugn stund? Vi är inne på fas två. d v s är jag fortfarande kär i min kärlek? Jag trodde jag funnit den rätta och det trodde nog min sambo med. Men hur vet man om man fortfarande är kär? När barnen kommer finns det sällan tid för reflektion, allt går i ett, amning, förädraskap, jobb, träning, skjutsa barn, umgås med barnen, ta hand om hemmet, osv, i en evig spiral. Om man då stannar upp och börjar tänka. Är jag fortfarande kär eller är detta det mest praktiska och enklaste? Jag tror man fortfarande kan älska varandra på ett djupt plan som man kan älska en vän...Men pirret då? Måste man hela tiden analysera läget, eller ska man bara köra på? Tänk om man tänker efter och inser att man kanske inte är kär längre. Vah händer då? Ska man skiljas/göra slut? Då kanske man blir ensam, och hur ska det gå med ungarna, vad ska grannarna och släkten säga, vad ska vi göra med hemmet, och alla sorg och saknad? Är det värt det? Det handlar om hur höga krav man ställer på livet. Ska livet vara en förälskelse, i all dess form? Jag och min sambo står vid ett vägskäl. Jag hade inte tänkt efter för jag trivdes ganska bra med livet. Vi hade det bra, skulle jag säga. Tills min sambo yppade ett tvivel. Det gör att jag måste börja analyera och reflektera över min situation. Är jag kär eller är detta det enklaste? Det var någon klok man som sa: "När man tycker om sig själv med människan man älskar så är man kär". Jag kan inte säga att jag känner så, kanske ibland, jag vet inte? Men det är en fruktansvärd sorg, en sorg för att vi kanske inte klarar detta, en sorg för vårat barns skull, en sorg för alla minnen. Jag var lycklig förra veckan innan detta dök upp, det inser jag nu. Jag vill bara tillbaka..

Just nu känner jag mig som en fasad utan djup. Jag ska försöka beskriva närmare. Alla spelar vi olika roller i olika situationer, kanske mindre när man blir äldre, men ändå. Bakom dessa "fack" av personligheter eller roller finns jaget. Det problem som jag upplever nu är att jag inte finns. jag vet inte vad jag är? Jag är bara dessa olika roller. Nu ska jag ta fram den intellektuella och djupa, nu ska jag ta fram den grabbiga sidan, nu ska jag vara nere, nu ska jag vara utåtriktad, etc. Men jag då? Vad är jag? I familjen och med de närmaste borde man kunna visa jaget, men då måste man veta vad det är. Jag tror min sambo söker mitt jag för att finna trygghet och jag kan inte ge henne det för att jag inte vet? Har vi någon chans att lösa våra problem om inte jag löser mina först. Det är förmodligen en process på flera år och just nu har jag ingen aning om var jag ska börja. Jag förlorade mig själv redan i tonåren när mina föräldrar gick skilda vägar, den goda sonen rollen blev min. Den som tog hand om sin handikappade mor, stöttade henne och spelade stark. Min sorg och saknad bearbetades inte. Om jag visade att jag var ledsen så skulle situationen förvärras, i alla falla trodde jag det. Att spela den rollen under en kort tid hade säkert inte ställt till så mkt problem, men när åren gick blev den rollen mitt nya "jag". Det var en roll jag inte trivdes med men jag hade inget val. Går det att hitta den förlorade pojken eller är det fel väg att gå? Den goda son rollen mångfacetterades med tiden och växte och nu har jag ett antal roller, men inget jag.Hej då

hej,Att förlora sig själv, att inte förstå sig själv, att spela spel och roller för att dölja något. Allt detta är sådana klyschor. Men inte desto mindre sanna. Jag kommer ihåg när man var ung och hörde uttrycket: Vem är jag? Man svarade: Men titta på passet då!Ack så lite man visste. Jag vet inte idag om uppbrottet är nära, jag tror att min sambo har börjat släppa taget om sin alkoliserade far, hon orkar inte längre bry sig, hon orkar inte längre bry sig om alla andras problem. Och jag har problem, mkt bagage att bearbeta. Det kände hon till när vi träffades, men det kanske är först nu när hon börjar släppa sin far som hon kan släppa mig. Såklart skulle jag ha varit klar med mig själv när vi träffades, men vem fan är det? Hon vill leva ett liv i trygget, utan en massa skit som hela tiden kommer upp till ytan. Hon vill komma hem och känna trygghet, inte att hon förlorar energi. Mina trauman är relativt stora, jag förlorade mig själv för många år sedan p g a en tragisk händelse. Jag kan inte finna den pojken längre. Han kanske inte ens finns idag? Att utstråla säkerhet för att dölja sin ångest och litenhet är vanligt, men att dölja något så mkt och så länge att man inte kan hitta tillbaka är så jävla svårt och inte alls lika vanligt. För då står man där utan djup, utan något genuint, utan något äkta. Jag kommer ihåg imorse när min tjej gick till jobbet. Jag försökte utstråla lite glädje, Blinkade med ögat, men det är en så typisk grej jag gör, men denna gång kom jag på mig själv. Det är ju detta spel som hon ogillar och jag kan inte ens säga om det är ett spel? Att bryta ihop löser iof sig inget, men jag måste hitta tillbaka. Jag vill inte längre vara yta, jag kan tom med spela att jag har ett djup och någonstans därinne finns det nog ett djup, men vad är jag?