I en insändare för ungdomar hittade jag följande: Låt oss säga att vi har följande. "En pojke som föds i Malmö, Sverige. Vid exakt samma tidpunkt föds en pojke i USA. Pojken som föds i Malmö får en bra uppväxt, hans föräldrar är bestämda, men snälla och älskar sitt barn över allt annat. Pojken i USA däremot, får en desto svårare tid som barn. Han lever endast tillsammans med sin pappa och lillasyster, hans pappa slår honom dagligen och låter honom ta hand om de viktigaste sysslorna i hemmet. Pojken är mobbad i skolan och har inga nära vänner, och all hans fritid går åt att ta hand om sin syster, mat, disk, etc. Pojken i sverige har många kompisar, och hemma får även han göra mindre sysslor, men måtta. När den svenske pojken växer upp får han en bra utbildning, han har fått bra stöd från sina föräldrar hela barndomen och har relativt lätt i skolan. Men den amerikanska pojken, han har dåliga betyg under hela sin skoltid och kommer inte in någonstans.Hur de båda pojkarnas framtid kommer att skilja sig åt förstår de flesta. Pojken med svår barndom kommer troligtvis att bli en komplicerad person som vuxen, antagligen aggresiv och dominant som sin far, för så har han lärt sig att det ska vara. Men pojken i sverige kommer förhoppningsvis att bli en trevlig och rättvis person som har i bakhuvudet att vissa saker bör man låta bli. Men säg att vi skulle bytt plats på dessa pojkar vid födseln. Ärligt talat, jag tror precis de att de blivit varandras motsatser, att pojken från USA hade lyckats och tvärtom. För även om vi är olika personer så präglar vår uppväxt och människorna och miljön runt oss hela vårt liv och hela vår personlighet." Exemplet kan givetvis överföras till Sverige. Vi säger att pojken med en svår bakgrund till slut hamnar i domstol och får ett hårt straff. Har inte den pojken straffats nog?

Vi kallade honom mes-fredde för att han var lite annorlunda, "mjukare". Idag kan man skämmas ögona ur sig för detta. Men rädslan för att bli utesluten från gruppen var starkare än att ge fredde stöd. Fredde var inte speciellt annorlunda. Det var våra föreställningar om manlighet som var sjuka. Att inte leva upp till dessa som fredde gjorde) var i grunden positivt (kan man se i efterhand), men betraktades såklart inte så av gruppen. Eller mer bestämt av gruppmentaliteten. Det tysta medgivandet ekade bland oss "riktiga" män. Manlighet för oss var att kunna supa, slåss, stora muskler, förakt för svaghet, knulla många tjejer och betrakta de som mindre värda. Alla höll förmodligen inte med, men ingen uttalade detta. Fredde drog sig undan gruppen. Det var hans sätt att göra motstånd. Men det mest tragiska kanske inte var vår attityd utan att fredde nästan aldrig träffade några tjejer. För oss andra gick det hyggligt. Vi skröt om våra sexuella erövringar och huruvida man skulle använda kådis. fredde satt bara tyst. Till slut sade han att han aldrig skulle använda kådis för om tjejen blev gravid kanske hon skulle stanna hos honom. Vi skrattade förmodligen högljutt, men skämdes inombords. Vi var såklart livrädda för kärlek och en fast relation. Vad skulle då hända med våra liv? Friheten var central....kådis användes för att undvika graviditet inte sjukdomar..

så var de utslagna igen. De kommer till slutspel, men inte längre. Jag är så less på ledningen däruppe i norr som inte tänker långsiktigt. Varje år värvar de överbetalda utländska spelare på dekis som inte pallar en hel säsong. Framför allt så underpresterar de i slutspelet. I Norrbotten finns det absolut potential att bygga ett helt lag på lokala, unga förmågor som kan stanna i klubben 5-10 år. Det bygger lagkänsla och kontinuitet. Sen kan man kanske krydda med ett par utländska spelare, men då måste man satsa på yngre förmågor som är på väg uppåt, inte tvärtom. Att hitta spelare som är villiga att ta pucken med tänderna (som är nödvändigt i ett slutspel) är såklart svårt, men jag tror att det krävs en lokal förankring hos spelarna för att de ska göra detta. Hemmaspelarna känner sig hemma, många i trakten känner för och med spelarna och det skapar ett positivt tryck. Se på Timrå & Modo. Detta har Luleå Hockeys ledning misslyckats med de senaste decenniet. Att de får sitta kvar är ett mysterium?Tänk långsiktigt, satsa på unga lokala förmågor och sluta köpa in överbetalda spelare på dekis som inte är villig att offra något för klubben.

Det har blivit mer och mer att jag sover i A. rum. A. brukar vakna någon gång mellan midnatt och fyratiden. Då går jag in I hennes rum och nattar henna med en napp. Sen läggar jag mig på en madrass på golvet. Det är såklart slöhet från min sida. Jag skulle kunna gå in natta henne och sedan gå tillbaka till mitt sovrum, men det händer att hon vaknar fler ggr så då är det bättre om jag ligger nära henne. Jag sover helt OK på madrassen kanske man ska tillägga. Denna morgon hände dock något ovanligt. Jag hade under natten flyttat A. till madrassen på golvet för att hon sov lite oroligt. Sen tidigt på morgonen. Förmodligen vid halvsextiden så vaknar hon och kryper iväg. Hon lämnar rummet och kryper in i vårt sovrum där AK sover. AK vaknar och tar upp henne och A. somnar faktiskt om ganska snabbt. Det gjorde att jag fick en extra timme på morgonen. Riktigt nice....

Nu ångrar jag mig lite, kom inte i säng förrän halvttvå. Har man småbarn är detta inte att rekommendera. A. verkar vara i form idag. Har ätit bra och knappt gnällt någonting. Frågan är om vi ska gå ut nu och sova i em. Eller sova nu och gå ut sen, men då blir det två sostunder och så missar vi öppna förskolan som stänger 12. Har inte bestämt mig än. Att sova en gång funkar inte, då blir hon alldeles för trött och jobbig på kvällen. Klockan är tio och jag måste ta ett beslut snabbt för nu börjar hon snart skrika och gnälla, men det är mitt fel...

Det är nåt som händer nu. Igår var en till nuet-dag. Det började med att A. och jag lekte i parken. Vi gungade och klättrade. A. mor var med. Plötsligt dyker samma pappa som jag träffat dagen innan upp. Hans dotter och A. leker på deras nivå. Sedan går vi till ett fik på S:t knuts torg o äter lunch vid 14-tiden. Och den "nya bekantskapen" följer med. Efter en god måltid inser jag att det snart är dags för den tredje slutspelsmatchen i ishockey. Matchen sänds på TV9, som vi inte har, men den kanalen har den "nya" pappan. Det slutar med att jag och A. följer med honom hem för att se på hockey. Den nya pappan är dock helt ointresserad av ishockey, men det går bra ändå. Väl där så har matchen redan börjat. Hursomhelt går det åt helvete för Lule, men min sambo kommer förbi och vi stannar där för att äta middag, efter detta biter vi oss kvar, och stannar och ser melodifestivalen. Vi börjar dricka vin och lite whiskey och har riktigt trevligt. Helt spontant. En vanlig dag som slutar på ett väldigt intressant sätt. Lite som att vara ute och resa utan mål, förutom att försöka njuta av tiden. Det kan vara väldigt lärorikt, men svårt att uppleva när mna har familj och förpliktelser, men det går. Vi kom hem sent och natten blev jobbig, men det var det värt för att få leva i nuet en stund..

Äntligen har det hänt. Efter 4 månaders pappaledighet har jag fångar nuet. Det var inte lätt...hela tiden har man sett framåt och tänkt att bara det är avklarat så är det A. och jag. Den tiden kom, men det dök alltid upp något annat. Bara nästa hinder är avklarat sä är det VI. Återigen samma visa, men nu har det skett. Idag var det fint (vår)väder, A. frisk, Jag frisk och dagens avhandlades på ett spontant sätt. Efter den öppna förskolan gick jag en lång promenad men en pappa som jag precis träffat. Vi hamnade sent omsider på stadsbibblan och efter detta bestämde vi att vi skulle söka upp en lekpark med gungor. Där gungade vi och hade riktigt roligt och det kändes som om det inte fanns varken dåtid eller framtid bara nutid. En underbar känsla...A. skrek av glädje, pappa tjöt av glädje och lekstunden avslutades med en kopp kaffe på konsthallen. En riktigt bra dag...har börjat ta slut. Det är faktiskt underbart allt leva ibland. Dagen hade dock inte börjat speciellt bra. Jag kände mig hängig när jag klev in på Konsum för att köpa barnmat till A. Hade nästan yrsel och tänkte, vilken dag detta kommer att bli. Jag tänkte även att mötet med en massa pappor när man känner såhär skulle bli riktigt segt. Men jag piggnade till och se hur dagen blev. Det kanske är bra att dagen börjar dåligt för då har man inga förväntningar på dagen och kan ta den som den kommer. "Carpe Diem" light...

Har man som jag vuxit upp i en syskonskara vet man hur viktigt det var när man var liten med rättvisa. Alla skulle få lika mkt läsk, godis, etc. Nu är min inställning lite mer sofistikerad, men tankengången lever kvar. Varför ska vissa ha mer än andra? Varför ska vissa barn ges sämre förutsättningar att "lyckas" än andra? Självklara frågor för mig, men det gäller också våra att syna sig själv. Varför ska kvinnor tjäna mindre pengar än män? Varför ska kvinnor ha mindre makt? Har man ett starkt rättvisemedvetande så måste även dessa frågor ställas, oavsett om man är man eller kvinna. Det är konstigt att inte männen reagerar starkare. Överallt kan man se orättvisor mellan könen. Jag är just nu pappaledig och träffar såklart många kvinnor. Jag brukar då fråga: - Hur länge ska du vara mammaledig? För att få en hint om hur de ska dela på föräldraledigheten. I de flesta fall är det kvinnan som ska vara hemma, i stort sett hela tiden. Pappan ska ta ut sina dagar när barnet är lite äldre, eller så kan inte pappan vara hemma för det passar inte. Jag träffade en dansk kvinna som bor med sin man i Malmö. De fick barn för att halvår sedan och hon vantrivs i Malmö. Hon känner knappt någon, hon har sina vänner i Köpenhamn, etc. Hon tog upp detta med sin man. Han tyckte inte att det var något problem. Här kan vi spara en massa pengar. Det är ju jävligt lätt för honom att säga eftersom han pendlar till Köpenhamn och varje dag träffar han sina kollegor i Danmark. Är bara hemma kvällstid. Hon är jättetrött på detta, men inget händer. En annan kvinna har precis fått sitt tredje barn. jag tror att äldsta barnet är 3,5 år. Mannen är såklart ute och jobbar, nästan aldrig hemma. Vilket jävla liv för henne. Det är nog jobbigt med ett småbarn, tänk då tre utan stöd från den andra föräldern. När kvinnor är hemma kommer de efter i löneutveckling, de får sämre karriärsmöjligheter och sämre pension. Och detta accepteras som något normalt. Det enda rimliga om man tror på rättvisa är att pappan tar ut hälften av dagarna. Vad finns det för logiska argument mot det? Om man tror på rättvisa är detta självklart!Det finns mammor som sliter med barnen, jobbar heltid, sköter om hemmet, handlar mat, köper presenter vid högtider, pyntar, etc. Utan att klaga. Dessa kvinnor är vår tids hjältar, men uppskattas sällan. Män måste därför, för helvete, öppna sina ögon!!!