hej igen,Det går inte att vara säker på någonting, framför allt när det gäller känslor. Jagh trodde att jag skulle leva med min nuvarande sambo, men nu är allting osäker. Jag känner svartsjuka, jag känner mig sårad och besviken, jag känner mig också sviken. Jag som alltid levt ett liv på halvfart. Där jag har haft kontrollen och tagit det säkra före det osäkra. Inte involvera sig för mkt känslomässigt då kan man bli sviken. Att alltid visa en stark sida utåt att ha så mkt stolthet att man kväver sig själv. Det har varit min melodi av olika anledningar. Men till slut hade jag hittat rätt, jag hade bestämt mig och då spårar det ur. Det är så jävla svårt att hantera situationen för jag har aldrig varit här förut med en kvinna. När jag pratar med mina kloka vänner så är det många som haft kriser och kommit igenom de, men om krisen handlar om sådana känslor som åtrå och attraktion så går det väl inte att lösa? Går det att börja känna mer igen? Går det att hitta tillbaka? Vi har alltid haft en passionerat förhållande, mkt upp och ner, starka känslor, sex, åtrå. Är det det vi byggt relationen runt? Om det då försvinner så finns det väl inget kvar? Men jag vet inte om vår relation bara handlar om det? Jag trodde eller tror att vi älskar varandra på ett djupare plan. Me jag vet inte hur jag ska agera. Ska jag bara ta det lugnt och avvakta? Eller ska jag ställa hårt mot hårt. Är du osäker så stick? Vi har ett barn ihop så det går inte att bara dra. Vi måste lösa det på något sätt...Vi har dock haft en relation där prestige och maktkamp har varit centrala begrepp. Jag tänkte just det att familjen det är ju där man ska hämta kraft, inte tvärtom. Har vi haft det så? Ska jag göra allt för att det ska bli bra, att uppvakta, ge komplimanger, hålla om, pussas, diska, städa, tvätta, laga mat? Tom med förnedra mig och samtidigt behålla min stolthet? Går det? Är det denm rätta vägen?Att kvinnor och män resonerar olika är tydligt. En kvinna kan lyfta fram ett problem för att diskutera, inte lösa. Tänk om min kvinna gjort. Lyft fram ett problem som hon funderat på, men som hon egentligen inte vill lösa? Tänk om hon ställer in bröllopsplanerna bara för att få tid att tänka och vänta med beslut? Jag måste släppa på min prestige och stolthet. Jag föreslog igår familjerådgivning som vi lovat varandra om vi hamnar i kris. Då var hon tveksam. Det är tid jag behöver inte rådgivning. Då blev jag såklart besvikekn. Är du inte villig att kämpa? Då sa hon att hon kanske redan gett upp? Men efter lite resonerande så var det plötsligt annorlunda. Då skulle vi uppsöka en terapeut om det blir akut, vi skulle kämpa om inte för oss så för vårt barn. Vi kommunikation har varit väldigt barnslig. Om du sårar mig så sårar jag dig, om du ger mig dåligt samvete så ger jag dig dåligt samvete, etc. Rena sandlådan, för att den ska mogna så måste vi få hjälp tror jag?Hej då

Hej dagbok,Jag trodde inte det kunde hända mig. Jag inser nu hur lycklig jag egentligen varit tidigare. Vi hade planerat framtiden ihop, vi skulle gifta oss till sommaren och sen köpa hus på landet. Det kändes som om vi båda hade bestämt oss. Under en period, som var väldigt kärleksintensiv, kunde jag inte ta ett beslut. Jag vågade inte bestämma mig för en kvinna, för tänk om man valde fel. Tänk om det fanns någon annan runt hörnet och vad skulle hända då? Det var en väldigt otrygg och jobbig tid, med sina glädjestunder såklart, men ändå. NU kändes det som att jag hittat hem, det kändes som att jag hade bestämt. Eller jag hade bestämt mig och livet fick en ny mening. Det var en väldigt skön känsla som infann sig. Nu berättade min sambo att hon börjar tveka, tvivla. Jag tror att det då redan gått för långt. Men jag vet inte. Det kanske är överilat. Men jag känner mig såklart sårad och besviken, ledsen och för att få kontroll på situationen och ta initiativet så sade jag att vi gör väl slut då. Men man måste kunna prata om problem i relationen utan att den ena hävdar att då gör jag slut. Då är det väl helt kört om ma inte kan prata. Tvåårskris finns det något som heter. Tänk om det är det och det går att lösa? Men vad ska jag göra? Bara vänta på domedagen eller agera aktivt?

Hej dagbok,A. sov till sex i morse och vaknade inte en ända gång från det att hon somnat. Helt otroligt. Det händer allt för sällan. Efter sex kunde vi ligga kvar i sängen och gosa till halvåtta. Då fick A. sin morgonvälling och vi tittade på morgonnyheterna tillsammans. Efter nyheterna bad och sedan frukost. Sen finns det två alternativ: Antingen stanna hemma och sova förmiddag. Det är ett ganska skönt alternativ för latpappa; eller att snabbt gå ut och hålla A. vaken till lunch. Då måste hon underhållas för att inte somna före maten. Det blev alternativ ett. Problemet med det är att det kan vara svårt att få henne att somna in i rimlig tid. Idag somnade hon 11 och sov till 12 så det blev inget mellanmål. Sen bar det iväg ut och leka i parken och detta följdes av en långprommis då A. inte somnade som tänkt. Jag träffade en polare och tog en fika och efter detta lyckades A. somna in. Jag kommer ihåg att föräldrar innan man skaffade barn pratade om barnet sömn. Och det var så tröttsamt. - Det är väl bara att låta barnet vara vaket tills det somnar! kunde man häva ur sig. Men det funkar inte riktigt så. Om det blir fel på sömnen så blir det också fel på kvällen och natten. Rutiner är skitviktigt...Ikväll blir det bara jag och A. Mamma ska på fest!Hej

ett väldigt tradigt ämne kommer jag att beröra nu, nämligen trötthet. Jag kommer ihåg studieitiden när man kunde sova ett par timmar per natt någon vecka för att sedan återhämta sig på några dagar. Så är inte fallet nu...jag har sedan länge haft mörka påsar under ögonen och det vägrar försvinna fast man sovit OK en natt. Det krävs tydligen mer än så. Men när kommer det då? När ska man få sova en vecka? Jag har hört att när barnet är 2 år sover det som en stock, men det vägrar jag tro på....Att i stort sett varje natt vakna två eller tre ggr tar på krafterna och vi har ändå haft det lätt. Man bli så impad av andra föräldrar som man träffar på ÖF som har två eller tre småbarn och verkar ha energi kvar. Det låter helt jävla omöjligt. Hur kan det bli någon sömn med tre småbarn. Eller är det så att det går att vänja sig med lite sömn? Man har ju hört talas om statsmän som nedprioriterar sömnen. Sover kanske 3-4 timmar/natt och klarar ändå att sköta sitt jobb. Bill Clinton var känd för det. Gick och la sig vid 2-tiden på natten, upp fem till en ny arbetsdag, Han hade förmågan att sova mikrosömn när han t ex åkte limmo till flyget. Det går i stort sett aldrig när man har barn. Då gäller det isf att anpassa sömnen till barnet, men det funkar sällan. När barnet sover det är då man har tid att duscha, diska, plocka undan, etc....ett svårt problem, men jag fattar inte hur man klarar av tvillingar och tom trillingar. Helt sjukt...tack för ikväll

Det blir i min värld en verklig upplevt stress när JAG tycker att min dotter äter dåligt. Men gör nya försök, provar något annat, försöker lura i henne mat, men inget funkar. I dessa situationer är risken uppenbar att man börjar med mutor. OK du får väl lite ketchup då, OK du får väl lite socker på, etc. Och så fortsätter det...till slut har man en bortskämd unge som bara äter sin favvorätt. Det var något som jag lovade mig aldrig skulle ske. Och nu sitter jag där tio år senare och ser sina ideal fallera. Nä, nu är det nog för jag har väldigt svårt för bortskämda barn (och vuxna för den delen). Ungar/barn som inte alls lyssnar på vuxna och aldrig gör som man säger blir outhärdliga i längden. Samtidigt tror jag att en relativ fri uppfostran är nödvändig för att barnet ska utvecklas till en självständig, kreativ och ifrågasättande individ, men det måste också finnas gränser. Och det leder till konflikter, gråt och tandagnissel, men det får man ta. Det är lätt att sitta här och vara klok när A. är ute med sin mamma och cyklar, hmmm.Var i Tyskland igår och laddade upp med sprit inför det stundande bröllopet i sommar. Vi fyllde bilen med ca 400 kg öl, vin och sprit på två man. Det känns lite som julafton när man går runt i Border Shop och spanar in priserna, fjantigt, men sant. Förmodligen är man helt sjuk eller för romantisk när det gäller sprit, men jag är långt ifrån ensam. Jag kände mig svartsjuk inatt för första gången på länge. Tjejen var på krogen och jag vaknade vid 4-tiden av att A. skrek. Då upptäckte jag att min sambo inte låg bredvid mig. Hmmmm. Först blev jag orolig och tänkte ringa, men jag försökte istället natta om A. Det lyckades inte så bra så A. fick sova med mig på madrassen i hennes rum. Jag hade dock svårt att somna om och vid 6-tiden smällde dörren igen. Då var hon hemma och jag hörde fler än en röst, men struntade i att gå upp. Jag försökte identifiera den andra rösten men det gick inte. Visste inte ens om det var en man eller kvinna. Nä, då var jag svartis...kände att jag måste penetrera mig tjej för att känslan skulle avta, men jag försökte istället somna om och lyckades till slut. På dagen när min sambo vaknat frågade jag vad som hänt? Ja, de stänger 6 påstod hon och att en kompis hade sovit över. Versionen stämde perfekt med verkligheten, men som dagt ett uns av svartsjuka...

Är så trött på mammor, eller för den delen pappor som låter ungen suga på napp hela dagarna. Det är väl helt OK om de befinner sig hemma eller i den privata sfären, men på öpnna förskolan eller dagis är det annorlunda. A. som har napp när hon sover eller ska sova och kanske vid något mer tillfälle hemma blir helt galen när hon ser andra ungar med napp på öppna förskolan. Hon vill givetvis ta nappen med en sur förälder som följd. Och jag får springa efter A. för att försöka hindra henne från att ta napparna från andra ungar. Det gäller dock bara ett fåtal som tur är. Men varför ska ungarna ha napp när de leker? De är inte ens ledsna...Skärpning pappor och mammor. Idag blir det en ny tur till bibblan. Tanken var att jag skulle fixa biljetter till en föreläsning, men glömde det i villervallan (förmodligen tack vare den sura kafetanten). Så det blir en långpromenad idag igen. Sen bir det gympa på ÖF. Det gäller att aktivera A. annars blir hon crazy. Hon blir less på att umgås med pappa hela dagarna och det kan man förstå. Vid 10-11-tiden börjar hon slita i vagnen för att hon vill ut sen är det fullt ös. Det gäller bara att hitta på saker så att hon inte blir gnällig. Mutor ät ganska bra. Sen trodde jag innan jag fick barn att jag skulle vara stenhård och konsekvent. Så är inte fallet. Börjar A. gråta så sätts alla resurser in för att blidka. Och det funkar. A lär sig snabbt att manipulera oss vuxna. Det får bli tuffare med nästa eventuella barn. Syns

forts. När jag kom till cafeet säger cafetanten surt. - Men ska du inte fika här så kan ju inte barnet äta här!Jaha bitch tänkte skaffa för helvete en apparat då så att man kan betala med kort. Närmaste automat ligger två km bort. Puckot (tanten) värmde barnmatsburken ändå till slut, men jag kunde ju inte sitta i kafeet. Det sket jag i. Skulle hon komma och gnälla så hade det tagit hus i helvete. - jag hade lugnt konstaterat att min dotter ska äta sig mätt, sedan går jag. Har du problem med detta så ring polisen. Som tur var kom aldrig käringen och tjata. Vi hade iaf en trevlig stund på barnavd, men en sådan kvinna kan förstöra hela dagen. Sen gick vi hem för att träffa Henrik och Mats. Vi fikade hos Mats och barnen åt mellanmål. jävla trevliga pappor-..

Inatt sov A. till 05.50 Jag kunde således sova nästan hela natten. Hade också gått o lagt mig tidigt så idag känns det helt OK, men en ständig trötthet är närvarande. Svarta påsar under ögonen som inte försvinner bara för att man sover gott en natt. Under studenttiden kunde det gå en vecka utan speciellt mkt sömn, men man återhämtade sig snabbt. 1-2 dagar. Det är inte fallet nu....man tänker på de som fått tvillingar för att inte tala om trillingar. Hur i helvete löser de sin situation. Idag har det både regnat och snöat omvartannat, men vi tog en långpromenad till bibblan för att hämta lite böcker och leka lite. På vägen dit försökte jag på två bankautomater ta ut pengar, men det fanns bara 500 sedlar och så mkt pengar fanns inte på kontot. Så den planen misslyckades. Tanken var att A. och jag skulle äta på bibblan, men jag hade på känn att de inte tar kort där så jag behövde kontakter. Men i regnrusket gav jag slutligen upp och höll tummarna. Väl på biblioteket frågade jag personalen om man kunde ta ut pengar på kortet. Det går att betala skulder med kortet så det borde gå att göra uttag, men också det misslyckades. Jag gick då till cafeet och frågade om betalkort. Nä det går inte