Det är konstigt det där med leksaker som man köper till sina småbarn. De är antingen helt ointressanta eller bara intressanta en väldigt kort stund. Däremot fjärrkontroller, mobiler är väldigt roliga att leka med. Men det konstigaste av allt är om man tar en gammal mobiltelefon som är trasig och ger den till barnet så blir den oxå snabbt ointressant. Fast mobilen i stort sett ser ut som en funktionell mobil. Hur kan det komma sig? Varför är det bara intressant att leka med saker som man inte får leka med? Hur medvetna kan de små liven vara vid 14-15 mån. ålder....?

A. sover äntligen, nä nu vaknade hon. Måste fixa mat och sen bär det iväg till ÖF. Räddaren i nöden...Utan ÖF hade det varit tungt, ingen avlastning, ingen ro, bara ansvar. Måste gå...

forts.Hej,Jag känner att jag måste förmedla mina tankar rörande bröllop.1) För mig är det främmande att välja ut vissa bröder vid ett bröllop. Det ger en tydlig signal att man inte högprioriterar Gildas och begrepp som lojalitet och solidaritet blir innehållslösa. Om bröllopet står och faller med några tusenlappar så går det att ordna på något sätt. Antingen bjuder man alla eller ingen. Det är min bestämda åsikt. Ska man välja ut några ska man vara väldigt noggrann med att berätta detta innan!2) Att välja ut vissa bröder riskerar att leda till någon form av lojalitetskonflikt. Varför ska jag prioritera en broders bröllop om inte han prioriterar Gildas? Det leder absolut inte till förbrödning, snarare splittring, vilket är synd.3) Jonken och jag kommer att gifta oss i sommar som annonserats. För oss var det självklart att bjuda alla medlemmar just för att visa att Gildas är något mer än en festklubb. Nu har vi dock hamnat i en prekär situation. Ska vi bjuda alla utom dig, vilket inte känns bra? Eller ska vi som tänkt bjuda alla? HUR VI ÄN GÖR KOMMER vårens herrmiddag och kanske kommande hermiddagar att solkas av detta.4) Rent personligt så är jag också lite besviken, men detta rör såklart inte Gildas. Vi har känt varandra i 12 år och umgicks en del under mitten på 90-talet innan du blev medlem. Sen har vi, enligt mig, alltid haft en lite speciell relation. Snackat mkt, småbråkat etc på Gildasträffar och dylikt. Jag bodde hos dig för ett par år sedan i Nyköping och vi bada, festa och shoppa tillsammans. Kort sagt en vänskapsrelation. Kanske inte nära vänner, men ändå. Du har uppenbarligen inte sett saken på samma sätt, vilket gör att min respekt och mitt förtroende för dig såklart sjunker och du blir någon form av lös bekantskap som man inte längre behöver respektera...

Bröllop är känsliga grejer. Var ska man dra gränsen? Vilka ska man egentligen bjuda? Alltid kommer någon att bli besviken....En kompis ska gifta sig i sommar och vi tillhör samma förening/klubb. Vi har känt varann i 12 år, men umgicks framför allt under slutet på 90-talet. Efter detta har vi i föreningen träffats två ggr/år. Jag var oxå där för ett par år sedan och hälsade på honom över en helg. Vi dessa återkommande träffar två ggr/år har vi alltid snackat mkt och "analyserat världsläget". Jag tycker vi haft en ganska bra relation. Men när jag träffade honom sist på ett av dessa terminmöten så var det lite annorlunda. Personen ifråga bor 40 mil härifrån så jag skulle åka tåg ganska sent på sönd efter mötet på lördagen (eller han hade tydligen flyttat norrut så nu bodde han 50 mil från mig, men det hade jag missat). Han berättade på "mötet" att han skulle gifta sig till sommaren och det skålade vi på, såklart på lörd!Det var i alla fall bara han och jag kvar i Nyköping och jag hade berättat för honom på lörd att mitt tåg inte gick förrän nio på söndagskvällen. Det var inga problem tyckte han, vi löser det. Det slutar med att han lämpar mig i Nyköping kl. 16 för att han skulle åka norrut till sin nya hemstad. Jag tyckte i och för sig att han kunde stannat kvar ett tag till så att man inte var helt ensam i en stad där man inte kände en käft. Att lösa problemet för mig vore att hänga kvar åtminstone till 18-19-tiden (fika, spela spel, se på TV, etc). Detta gjorde mig lite besviken.För bara ett par dagar sedan får jag sedan reda på att han skickat inbjudningskort till bröllopet, men jag har inte fått något. Har han tydligen valt ut vissa medlemmar från dessa "terminsmöten" och jag var inte en av dem. Ja det är väl sånt man får ta, men min respekt för personen ifråga har sjunkit till noll. Vi ska gifta oss i sommar och kommer att bjuda in alla medlemmar i vår förening eftersom föreningen betyder något för mig. Det är inte bara en festklubb, det går mkt djupare än så. För mig handlar det om lojalitet och solidaritet och träffarna hädanefter kommer nog att kännas annorlunda...eftersom alla inte delar den uppfattningen./Respekt

Vi har alla en självbild. Den vara negativ eller positiv, men den finns där oavsett. Denna självbild skiljer sig ofta från vår omgivnings uppfattning om oss själva. Till detta kommer en förväntad eller utopisk självbild d v s hur vi verkligen vill uppfattas och hur vi verkligen vill vara. Det är dit vi strävar. Vi vill kanske vara lite coolare i en social sitation, vi vill kanske bli modigare och ta steget, eller att vi jämför oss med andra och önskar att vi hade mer av sådana egenskaper, etc. Alla dessa självbilder och uppfattningar krockar ibland, men vilken är den riktiga bilden??

Efter två "vilo"dagar i England är jag tröttare än någonsin. Min plan var att jag skulle försöka sova ut två nätter i rad, men på tisd. kom vi fram så sent och vi skulle upp så tidigt att inte blev många timmars sömn. Då tänkte jag att bara jag får sova nästa natt så är det helt ok. Kvällen blev dock blötare än beräknat. Våra brittiska kollegor tyckte mkt om öl och whiskey. Jag kom i säng vid 2-tiden och vaknade av en dunkande huvudvärk kl. 05.30 Det var den natten det....Sen var det konferens hela dagen som avslutades med en bilresa på två timmar. Vi landade på sturup kl. 22.30 och sedan skull vi till malmö så det blev ganska sent denna dag oxå. 24 timmar: Om du hade ett dygn kvar att leva. Vad skulle du då göra? Jag satt i ett sällskap när denna fråga ställdes. De flesta började med att jag skulle supa, knulla, resa, träffa sin familj, etc. Slutligen var det en kvinna kvar som sade: Jag skulle göra precis som jag planerat. Det beror på att jag är nöjd med min tillvaro och mitt liv och vill inte förändra något. Om jag inte var nöjd skulle jag förändra mitt liv så att jag kände mig andligt hel. Så ni tidigare talare är således inte nöjd mer er tillvaro eftersom ni skulle leva på ett helt annat sätt om ni skulle dö imorgon. TÄNKVÄRT!!! //ha en bra dag

A. har varit väldigt klängig på sista tiden. Hon är lite förkyld, men det borde inte ha så stor betydelse. Är man hemma så måste man nästan bära henne hela tiden. Det är svårt att laga mat, diska, städa, plocka med en A. på armen. Men idag är det mkt bättre. Kanske bara en tillfällighet, men jag kan sitta här och skriva utan att bli störd. Får dock lite dåligt samvete för att jag inte engagerar mig i henne på heltid. Hon kan behöva lära sig att man ibland måste leka själv, att det är ok att ha tråkigt. Brukar gå på öppna förskolan på em för att där kan A. själv leka med andra barn samtidigt som föräldrarna kan snacka lite vuxenspråk och dricka kaffe. Det rekommenderar jag starkt. Nu ska snart A. sova en 30-40 min och sen blir det mellan, lunch och iväg. Det blir ett fasligt matlagande och diskande för att inte tala om allt handlande. Och så tänker man på de som har tre småbarn....vilket kaos. Hur överlever man? Man blir impad av sina föräldrar som lyckats uppfostra tre barn plus två fosterbarn. A. går nu hellre än kryper. Det är dock inte så stadig gång, men funkar. A. spelar mkt teater. Hon vet hur hon ska göra för att få sin vilja igenom fast hon bara är 15 mån. Och lättare lär det inte bli. A. är väldigt envis och oblyg. Samtidigt världens sötaste...//Pb

Hej,Tidigare funderade jag på begreppet Carpe Diem; fånga dagen. Låter vettigt, men kan leda till upplevelsefanatism och ångest. Carpe Diem light kanske är lättare att leva med. Jag märker hela tiden hur jag ser framåt. Nästa vecka då ska jag njuta av tiden med A. Jag ska inte jobba, jag ska inte stressa, bara vara. Det blir sällan så. Under november, december jobbade jag halvtid och tänkte att bara julen kommer så kan jag vara med A. på heltid. Julen kom, men det var fortfarande mkt på jobbet. Jag tänkte bara det blir den 15 jan för då ska vi redovisa resultat från 2006. 15 jan kom och efter det nästa mål. Alla ansökningar till olika forskningsprojekt ska in den 15 feb, men sen blir det garanterat lugnt. 15 feb har passerat och nu ser jag framåt igen, Bara snön försvinner och det blir lite varmt. Då ska jag njuta. Och så fortsätter det dag efter dag. När våren är här, med värme etc. så kan man ge sig fan på att nästa "mål" dyker upp. Detta är, ett problem...