Mitt tålamod är nu slut. Jag har gett upp oss o vill inte ens försöka igen. Jag har varit hjälpsam, förstående o tålmodig, men nu orkar jag inte det längre. Jag kommer att sätta hårt mot hårt om hon fortsätter bitcha. Det tragiska är att vi inte ens försökte igen för A. o henns kommande syskons skull. När jag väl kunde ge henne mig själv o min fullständiga kärlek var det försent.  Det är sorgligt att vi inte ens gjorde ett litet försök, eller ett stort seriöst försök. Men nu är det över. Jag har min lägenhet o hon har sin o vi kommer nog båda att bli lyckliga. Så länge jag hoppades på oss var jag ett stöd för henne, men det är slut med det nu.

Hon får vända sig til någon annan med sina problem. Hon får faktiskt ta konsekvenserna av sitt val. Ett val som jag är glad för såhär i efterhand. Nu kan jag börja bygga mitt liv, men risken är uppenbar att det kommer att bli mer konflikter nu när jag inte accepterar hennes manipulerande längre, hennes elakheter. Så jag tror vi ska gå i terapi ett tag till tills hon förstår mig o mitt beteende. Vi får iaf försöka hjälpa varandra med våra liv för A. skull.