Hej,

Tanden känns lite bättre idag. Ska till tandläkaren på em o det känns riktigt bra. Jag tror dock att värken sätter sina spår på själen. Jag känner mig orkes- och glädjelös.

Fortfarande attraherad av AO, men det går lättare nu. Det är dock tungt att bära. Om jag är stöttande och snäll så fungerar vår relation och hon mår bättre och det måste ju vara det viktigaste för A. skull. Men ibland tar mitt tålamod slut, men då är det bara att bita ihop o räkna till tio. Jag tror på snällhet. Inte att man blir överkörd, men att ställa upp o lyssna. Ge beröm och komplimanger. Bara en sådan liten grej skulle kunna skapa ett bättre samhälle. Jag vill inte ha tillbaka AO, men jag känner starkt för henne. Jag tror hon tom mår bra av att veta att jag åtrår henne. Vem skulle inte göra det?

Hur kan man vara attraherad av någon en månad, men inte nästa? Så verkar det vara för AO. Vi tycker om varandra, men det kan man inte bygga en relation på. Det måste finnas mkt mer...Allt kommer nog att bli bra till slut, oavsett hur det går. Det är lättare att vara arg än sårad. Det är lätt att byta ut de jobbiga känslorna mot aggresivitet. Det är klart det är fel, men det känns lite lättare. Om jag är förbannad kan jag inte vara sårad samtidigt. 

En sak som jag kommit fram till i denna kris, eller ytterligare en är att jag har inte varit rädd för att bli sviken. Det är snarare så att jag varit rädd för att svika. Jag har tagit ansvar för andras människors känslor istället för mina egna. Och detta finns fortfarande kvar. En människa som förälskar sig ofta kan man tolka som egocentrisk eftersom den personen bara tar ansvar för sin egen smärta eller lycka. Men det är kanske så man ska leva. I alla fall i större utsträckning än vad jag gjort. Men jag kan få denna känsla igen när det är någon som är intressant och man börjar flörta lite. En känsla av rädsla för att behöva såra den andra om mina känslor försvinner. Rädslan att bli lämnad är inte alls lika stark. Och då är jag återigen där, där jag inte vill vara. Hur ska man kunna lösa detta? Det måste ju vara så att motparten får ta ansvar för sina känslor och jag för mina. Så länge man är ärlig mot sig själv o den andra parten så tror jag att det fungerar alldeles utmärkt. Men detta är fruktansvärt svårt.....