Läget har börjat stabilisera sig, men det går fortfarande i vågor. Jag har inte längre kontroll, men blir mer o mer förargad över att AO fortsatte träffa kollegan. Det är helt rätt beslut att bryta upp o separera, men det hade kunnat göras på ett mkt bättre sätt. Det verkar som att hennes "flört" verkar avta o då förefaller hennes beslut att fortsätta träffa honom ännu mer betänkligt. Vi skulle ha löst det så att innan separationen är ett faktum bor vi ihop o hon träffar inte honom efter arbetstid. Det hade gynnat situationen på o oss på många olika sätt.

Det hade inte gått att bo ihop till separationen om hon fortsatt träffa honom, men annars tror jag det inte hade varit några problem. Vi har en ganska bra relation nu, men det där återkommer hela tiden. Hon borde ha satt familjen i  centrum tills vi vara klara med varandra o separarade. Men "whats goes around comes around" som man brukar säga. Jag tror hon kommer att se att hon agerat fel i efterhand, men det är viktigt för vår relation att hon erkänner det o tar ansvar för det. Inte bara säga att hon är så stolt över sig själv. Jag är oxå stolt över henne, att hon tog beslutet, men inte hennes agerande gentemot familjen tiden efter beslutet. Var jag så lite värd? Det handlar lite om respekt för varandra. O det måste vi göra, vi måste respektera varandra om A. ska få det bra. Men detta går väl över oxå, men hon måste komma till insikt. Både för henne, A o min skull. Men sammanfattningsvis är jag väldigt glad för det som hänr, men det hade kunnat skötas snyggare....