Hej,

Nu är det snart dags för flytten o det känns riktigt bra. De senaste kvällarna ha gått bra. Jag ha känt mig riktigt lycklig. A. o jag har dansat o lekt, solat o badat. O har också känt att flytten ska bli ett stort steg i rätt riktning. Om AO skulle fråga mig nu om jag skulle stanna skulle jag svara Nej. Det här är det bästa för tillfället....Känslorna för AO håller också sakta, men säkert på att gå över. Vi kommer båda att bli lyckligare nu. Denna kris har givit mig så mkt. Jag känner mig hel o harmonisk, även om läget nu har stabiliserat sig så finns lugnet kvar. A. är helt fantastisk att vara med, men sover lite sämre nu sen hon kom hem från Norrland.

AO o jag trivs nog ganska bra med varandra för tillfället. Men det är försent säger hon hela tiden. Hon reagerar ganska starkt på de mail jag skickar där jag förmedlar mina tankar. Hon blir väl frustrerad när hon ser en förändring som hon hoppats på under så många år. Men detta var nödvändigt att hända i mitt liv. Jag var tvungen att vakna upp på ett eller annat sätt. Det hade kunnat ta 5-10, eller tom 20 år till. Nu sker det o jag mår bra....nu kan jag börja andas igen.   

Hej,

Imorgon kommer de hem. Nu har A. varit borta över en vecka från mig. Jag undrar hur hon kommer att reagera när hon ser mig. Jag är lite orolig. Kommer hon att vara förbannad eller glad? Jag har vissa stunder saknat henne så mkt. Det har känts väldigt tomt utan henne.... o nu ska jag snart flytta. Det kommer nog att kännas konstigt att träffa AO också. Hon har varit både kärleksfull o iskall under denna period. Men jag tror inte på oss längre. Även om jag håller på att förändras o bli den människa hon hela tiden velat ha så tror jag inte att hon är  kär i mig längre. Hon kanske aldrig var kär i mig...Hon blev blixtförälskad och sedan besatt. Kärlek är något djupare som båda måste känna. AO fick aldrig blomma ut med mig. Jag kvävde henne till viss del. Hon blev aldrig den hon kunde vara, hon fick inte bli den människa som lyste starkare än alla andra. För jag såg inte henne. Vi kvävde varandra eftersom vi inte kunde eller vågade älska...

Det är tragiskt, men samtidigt glasklart. Jag tror att man i en relation ska växa ihop, men också växa upp, o bli den man kan vara, att bli vacker o stark. Vi kränkte o förminskade varandra. Därför är det väldigt svårt att se oss tillsammans i en framtid. Jag tror i o för sig att vår relation aldrig skulle bli sig lik eftersom det skulle vara två "nya" människor som försökte igen, men det är kanske bättre att släppa o gå vidare. Det låter sunt, men när vi ses så kommer lusten tillbaka o den är starkare än någonsin. Det är bara att hoppas att det går över med tiden....Jag kan känna lust till andra kvinnor nu o det kan till o med kännas spännande att lära känna någon på riktigt så en bit på vägen är jag iaf. Hur ska det gå imorgon??

Hej då 

Hej,

Jag vet inte, men det känns lite som att det håller på att vända. Och då menar jag AO:s känslor. Jag vågar inte fråga om det är så, men jag tror hon tänker att det kanske inte är helt kört. Att hon kanske inte helt ska stänga dörren. Det är bara en känsla o den kan mkt väl vara fel.....problemet är att hopper återkommer o så kommer det att bli väldigt jobbigt sen när hon kommer hem. Men jag ska iaf flytta snart o det känns bra, sen kanske vi kan börja träffas någon gång i framtiden, men jag börjar oxå känna lite lust att lära känna en helt ny människa. Det känns inte så långt borta nu även om AO överskuggar allt i dagsläget. Det går framåt, men samtidigt bakåt. Jag vill inte förlora mina insikter. Jag vill fortsätta vara JAG, jag vill inte tappa allt. En stabil känsla har infunnit sig. Jag sover OK, jag har kul, men känner inte samma lyckorus och livsglädje som tidigare. Måste det ena utesluta det andra? 

Samtidigt går det att leva ett gott liv känns det som. Jag tror att krisen fortfarande pågår i högsta grad. Jag tror det kommer att ta ytterligare några månader innan jag vet var jag har mig själv. Och AO för den delen....Jag ser iaf ljust på framtiden, men är livrädd för att falla tillbaka i gamla mönster. Nä, nu får det vara nog för idag...godnatt!

Hej,

Kom hem alldeles för sent....Bakfylleångest blandat med längtan till A. o AO. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Så känns det idag. Även om vi hade stora problem kanske de går att lösa. Jag håller på att förändras, men det kommer att ta tid. Igår kändes det nästan som att jag föll tillbaka flera steg. Fylla o raggning, precis som jag levt mitt liv tidigare. Jag trodde i min enfald att jag lämnat detta bakom mig. Denna extrema strävan efter bekräftelse och närhet. Lugnet som jag känt tidigare finns fortfarande kvar. Jag är inte någon annan, jag är jag. Det finns ingen annan. Inga roller, inga spel, bara jag. Det finns kvar....

Jag undrar om vi någonsin kommer att få varandra AO o jag. Jag måste igenom denna kris o sedan vet man aldrig vad som händer. Hon har sagt att hon inte orkar, att hon inte vill, iaf idag. Hon vet inte om hon ska hålla någon dörr öppen? Jag kan inte bara ge upp. Jag hoppas fortfarande fast jag vet att det kanske är dumt. Om jag blir den jag egentligen alltid varit, men inte vågat visa då kanske vi kan bli ett lyckligt par. Jag vet inte? Hur ska man kunna veta. Även om jag hittar mig själv o kommer ut hel på andra sidan så kanske det ändå är försent. Eller att hon inte vill helt enkelt. Det har gått ganska kort tid, det är bara att ligga lågt o vänta ut stormen. Just nu vill jag inget hellre än att träffa henne o A. Jag saknar mitt barn så mkt. Vi har varit med varandra nästan varje dag sedan november. AO är bortest med A. o kommer hem nästa vecka. Hur ska det gå? Jag vill ha tillbaka min familj....

---------

Vi har inte ens försökt kämpa känns det som. jag undrar om vi båda inte kommer att ångra oss om vi inte iaf gör ett försök. För min skull, för AO skull o för A. skull?  

Det är inte lätt att våga vara rädd, det är inte lätt att bara vara, det är inte lätt att leva sitt liv, men det går. Läget har nu stabiliserat sig. Jag kan sova på nätterna och dagarna går. Det känns bra, men samtidigt lite tråkigt. Livet var så intensivt för bara några veckor sedan. Lyckorus blandade med sorg och uppgivenhet. Jag kände dock ett rus igår kväll utan att falla ner i någon misär igen. Livet är bättre nu än för några månder sedan.

Jag har kvar mina insikter, jag har kvar mitt lugn, men det känns inte lika aktuellt nu. Ibland vill jag tillbaka till då, när livet pendlade. Livet känns dock fortfarande äkta. Jag känner mig fortfarande väldigt stolt.

Igår kände jag en enorm frustration att jag o AO inte ska leva ihop. Det känns som om vi inte ens försökt kämpa, vi har inte ens försökt hitta det nya. Jag håller på att förändras på ett djupt sätt o nu kan jag ge henne det jag aldrig kunde ge henne förut. Frustrationen äver situationen gjorde att AO o jag bråkade igår per telefon. När jag väl kom hem hade jag lugnat ner mig o förstått att det handlat om hela situationen. Jag sa att jag älskade henne när jag kom hem...o hon förstod. Det var så många känslor i kroppen som jag inte känt förut o det i sig kändes faktiskt bra. Att jag var förmögen att känna så mkt, att det hela tiden funnits i mig. Samtidigt är det ju tragiskt att det är nu, när det  är slut, som jag kan ge mig själv till henne. Jag kände mig kär o galen igår o sa det....Jag känner för första gången inte någon lust till en annan kvinna. Tidigare var jag tvungen att använda all min viljestyrka för att undvika andra kvinnor. Jag hade tagit ett mentalt beslut att inte träffa andra o gjorde följaktligen inte det, men nu känns det naturligt att inte träffa andra. Det är inte svårt att vara "trogen". Det är en ny känsla för mig.

Minnen är också såklart jobbiga. igår hjälpte jag fd svärmor med hennes flytt. Jag kom då ihåg de stunder vi varit där o ätit något gott. Jag kom ofta direkt från jobbet, lite senare än de andra o såg inte AO. Det hade varit så enkelt att gå fram o säga: Jag har saknart dig idag. O sedan pussa henne på pannan. Det hade gjort allt, men jag såg inte då.....Nu är mina ögon äntligen öppnade Jag har precis vaknat...