Jag trodde stolthet var att aldrig förlora ansiktet. Alltid ha ett övertag, att aldrig förlora en strid, att aldrig egentligen offra något. Idag, just idagm är jag stolt över mig själv för att jag vågat visa vad jag känner, jag har vågat blottat mig, jag har vågat hamna i underläge, jag har lagt ner vapnen. Och har aldrig känt mig så stark och lugn.  Att glida igenom livet utan att verkligen känna något känns meningslöst. Man har bara ett kort liv på jorden och då bör man i alla fall ha känt mycket. Livet ska göra ont annars är det inget liv....Livet ska också vara glädje...annars är det inget liv. Livet ska levas för fullt, inte i halvfart.

Att betrakta livet som ett projekt som jag gjort gör att man aldrig kan leva i nuet bara i framtiden. Allt följer en utstakad väg, utan större hinder. Då ska jag börja jobba, då ska jag träffa någon, då ska jag skaffa två barn, då ska jag resa utomlands, då ska jag köpa hus. Och allt bara fortsätter. Ett livslångt projekt med tydliga skyddsnät. Alltid ryggen fri om det börjar blåsa, aldrig engagera sig på riktigt om man måste dra, aldrig, aldrig chansa. För första gången i mitt liv har det inte blivit som planerat och det känns både underbart o skrämmande. Livet är det som pågår när man tänker på framtiden. Att förstå det i hjärtat är en bra början...

Mitt ex föreslog att vi skulle göra något ikväll. Jag vet att jag mår dåligt att dessa möten, men kan såklart inte säga nej. Ingen karaktär där inte, ingen stolthet eller prestige, men det känns ganska bra. Att inte kontrollera livet just nu... följa sitt hjärta fast det gör ont..

 

Petra

4 maj 2007 11:58

Så ni har separetat nu då? Eller det är ett annat X?

 

Monstruösa Margit

4 maj 2007 22:10

Ägnade en förmiddag åt att läsa din blogg från början till slut. Tack för att du delar med dig. Det kommer att gå bra för dig. Var glad åt dina insikter, påminn dig om dem när det känns tungt. Ha en skön dag.

http://monstretundersangen.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...