Ordet smakar beskt i munnen. Jag försöker ta ordet i min mun, men det går knappt. Att separera. Det är där vi står nu. Jag hatar ordet, jag hatar avsked, jag hatar när något tar slut, när något man trott på upphör. Jag är alldeles för sentimental och nostalgisk för att klara uppbrott bra. Det känns dock i kroppen o hjärtat att det aldrig kommer att bli VI två igen. Jag kan inte se oss två i framtiden, längre. Det kunde jag göra igår. Men det känns som att vår historia och vårt bagage inte kommer att fungera ihop. Vi kanske kan bli nära vänner om min åtrå försvinner. Och åtrån har faktiskt avtagit. Åtrån har varit riktigt tung att bära. Jag har aldrig känt något liknande i hela mitt liv. Bara när hon är i närheten så pulsar det i hela kroppen, när jag ser hennes uppenbarelse så står den i givakt, bara jag ser hennes kläder så reagerar jag starkt. Det känns nästan sjukligt....men den har som sagt avtagit något. Det blir lite lättare, men samtidigt lite tråkigare... 

Hur kan saker ske så plötsligt? Bara över en natt. Livet känns inte glädjefyllt nu, men betydligt lättare. Jag väntar på nästa rus...och jag tror det kommer snart. Jag har fortfarande med mig mina insikter. Jag pratade med min syster igår....allt faller på plats. Att livet kan vara skrämmande o fantastiskt på samma gång hade jag ingen aning om....

Jag kan heller inte vara bitter. AO har lagt ner sin själ på mig. Hennes energi är slut. Hon har slutligen räddat mig. Jag kan bara vara tacksam. Hon har smält isen med sin värme. Vilken fantastisk människa. Men det är åndå sorgligt med avsked. Sen gör det fortfarande lite ont att hon ser på honom som hon kanske såg på mig en gång, att hon tar i honom som hon tog på mig en gång, att han ser på henne på ett sätt som jag kanske aldrig kunde. Det sorgligaste är nog att jag inte kunde ge henne hela världen. Jag får ge henne det nu. Även om det inte handlar om kärlek så kan jag upphöja henne för hennes skull...jag tror hon mår bra av det. Jag tror tom att jag mår bra av det....Jag tror att även A. mår bra av det.

Nu är det dags att gå vidare och dela med sig av sig själv. Att glädje människor....Att ge.

 

L

21 maj 2007 16:26

Hej,
Har läst ifatt bloggen efter att ha hört om den av en vän :-)
Jag är i en liknande situation, med en sambo som hela tiden "inte vet om han är kär i mig osv". Eftersom detta återkommer med ett halvårs mellanrum ungefär (i 2 års tid) så borde jag ju göra slut. Men kan inte. Är kanske för rädd...tror att jag älskar...Du verkar ju komma ut på rätt sida, men du hade ju heller inget val. Känns som om jag värderar mig själv för lite som stannar kvar. Men hur ska jag klara att gå? Tack för att du delar med dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...