Jag trodde i min enfald att bara jag träffade rätt kvinna skulle jag bli hel igen. Jag trodde det skulle ske över en natt. Jag förstod inte att jag först måste genomgå den inre resan innan jag kunde älska på riktigt. På ett sätt hade jag dock rätt. När AO kom in i mitt liv så blev jag snabbt intresserad och attraherad. Jag kände en stark åtrå. Åtrån gällde dock hennes kropp och hennes sexuella varelse. Vi träffades ett par gånger o sedan var vi ett par. Jag kände dock aldrig en förälskelse. På det sätt som beskrivits i böcker. Jag kände en stark åtrå o blandade kanske samman det med kärlek.  Men förmodligen på ett undermedvetet plan kände jag hennes inre kraft. Den kraft som skulle göra mig hel. Som skulle göra mig till en verklig människa av kött o blod. Det kanske var den kraften som gjorde att jag inte kunde släppa henne. O tur var väl det. Det tog fem år att hitta mig själv, att hitta en inre trygghet, att känna ett inre lugn, att må bra.....Det var tack vare A. och AO. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Just nu kan jag bara känna glädje att hon kom in i mitt liv o "ställde" till det. Även om det gick som det gick. Det har varit en ynnest att få spendera så mkt tid med denna fantastiska människa. Synd bara att jag inte kunde se det då, men i min föreställningsvärld var det omöjligt. Det var omöjligt att ge sig hän, det var omöjligt att ge, det var omöjligt att känna kärlek på riktigt, det var omöjligt att leva på riktigt. Nu känns det helt annorlunda. Jag ha vänt på alla begrepp och då händer det fantastiska saker.

Den åtrå jag känner för AO är nu helt annorlunda. Det är inte hennes kropp utan hennes själ som attraherar mig. Det innebär att jag alltid kommer att åtrå denna människa även när kroppen förtvinar. Det är klart jag måste släppa henne snart, men just nu känns det så skönt att vara maktlös. För en gång skull. Jag vill dela mitt liv med denna människa, inte med det som jag förut trodde var kärlek...  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...