Vi kallade honom mes-fredde för att han var lite annorlunda, "mjukare". Idag kan man skämmas ögona ur sig för detta. Men rädslan för att bli utesluten från gruppen var starkare än att ge fredde stöd. Fredde var inte speciellt annorlunda. Det var våra föreställningar om manlighet som var sjuka. Att inte leva upp till dessa som fredde gjorde) var i grunden positivt (kan man se i efterhand), men betraktades såklart inte så av gruppen. Eller mer bestämt av gruppmentaliteten. Det tysta medgivandet ekade bland oss "riktiga" män. Manlighet för oss var att kunna supa, slåss, stora muskler, förakt för svaghet, knulla många tjejer och betrakta de som mindre värda. Alla höll förmodligen inte med, men ingen uttalade detta. Fredde drog sig undan gruppen. Det var hans sätt att göra motstånd. Men det mest tragiska kanske inte var vår attityd utan att fredde nästan aldrig träffade några tjejer. För oss andra gick det hyggligt. Vi skröt om våra sexuella erövringar och huruvida man skulle använda kådis. fredde satt bara tyst. Till slut sade han att han aldrig skulle använda kådis för om tjejen blev gravid kanske hon skulle stanna hos honom. Vi skrattade förmodligen högljutt, men skämdes inombords. Vi var såklart livrädda för kärlek och en fast relation. Vad skulle då hända med våra liv? Friheten var central....kådis användes för att undvika graviditet inte sjukdomar..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...