Ett återkommande problem i mitt liv har varit den könsuppdelade världsbilden. Det har bl a inneburit att man sett mannen som norm och därmed har respekten för kvinnor varit lägre. Jag har haft flickvänner som jag svikit på ett sätt som man aldrig skulle svika en vän. Konsekvenserna har varit dramatiska, men har kunnat rättfärdigas genom min tudelade världsbild. Jag håller på att bryta mer denna undermåliga vision, men det tar tid att bryta tankemönster. Det är ett steg framåt och två tillbaka.

Det jag har fallit tillbaka i är funderingar kring kärlek. Tankar som nästintill försvunnit när jag levde i en fast relation, men som nu återkommit med stormsteg. Hela min vakna tid rör tankar om relationer, den rätta, kärlek, förälskelse o det blir väldigt tröttsamt i längden. Det känns som om varje steg jag tar har en direkt koppling till kvinnor. Jag har missbrukat kärlek och min bekräftelsefanatism har fått orimliga proportioner. Det var så lätt att inte träffa kvinnor inledningsvis för det kändes rätt. Jag ville fortfarande ha tillbaka AO och det var inte svårt att undvika andra. Nu ser jag framemot att träffa nya människor/kvinnor, men vill inte hamna i missbruksfällan o det är en väldigt svårt balansgång. livet är spännande, men vore nästintill meningslöst utan tron på romantik o kärlek. Jag måste försöka ändra syn på tillvaron och delvis livsstil, men det är så jävla svårt. Det finns en trygghet i det gamla så det är lätt att bara gå tillbaka, men det får inte ske.....det är en ständig inre kamp o mkt står på spel...      

Att känna sig värdelös i hennes ögon är nog det värsta. Från att ha varit allting, hela hennes värld, till intet på bara några månader känns tungt. Att vara närmaste vänner o sedan plötsligt vara något helt annat är en bisarr händelseutveckling. Det kanske är väldigt logiskt, men det känns svårt. svårt att acceptera, svårt att hantera o svårt att förstå. För henne har det gått så fort. Eller kommer hennes kris senare? Jag vet hur det kan kännas när man vill ut. När man vill bli fri. När det då sker känns det som om hela världen lyfts från sina axlar. Hon kanske är i en sådan fas fortfarande....Men att hon går så långt att hon vill minimera våra möten. Och det är inte så att vi bråkar eller tjafsar, jag skulle tom med säga att vi har det ganska bra tillsammans emellanåt. Så varför är hon så avvisande?

Av någon outgrundlig anledning gick jag igenom gamla mail från 2003 igår. Några av de var väldigt ångestfyllda...jag har fått så vackra mail från henne under vår paus när hon o jag skulle försöka igen. Allt står där, svart på vitt. Allt som hon ville förmedla och allt som jag skulle se....jag läste mailen då, men förstod aldrig vad hon menade. På riktigt alltså...Nu gör jag det o då känns det bara som att man vill gråta. Att allt ska ta så lång tid.  

Allt som hänt de sista månaderna är nog väldigt för mitt uppblåsta ego o det kommer säkert att gynna mig själv och min motpart i framtida relationer, men det känns ändå konstigt. Från allt till intet!

Hon har allltid varit attraheradav mig, iaf rent fysiskt, men inte ens det finns kvar. Hur har det gått till? Det kanske också är naturligt, men det har gått så fort....kommer hon att se på oss annorlunda någon gång?

Eller så är man en hopplöst fall. Jag kanske inte är förmögen att leva i tvåsamhet? Att älska o vara kär i någon i en längre tid? Men det vet jag inte idag..jag måste börja med att ge mig hän och insupa livet o i grunden vara trygg i mig själv o den jag är. Ingmar Bergman med sina nio barn och fem fruar, plus lite älskarinnor verkar inte vara den monogama typen, men han levde nog mkt för förälskelsen som inte varar så länge. Jag vet inte vad jag har levt för, inte har det dock varit förälskelsen. Jag har bytt tjejer (innan A.) som andra bytt kalsonger, men det har aldrig funnits något djup. Det har bara varit ett spel och handlat om bekräftelse. Men sökandet har hela tiden varit närvarande. När jag träffar rätt då ska allt falla på plats, då kommer jag att engagera mig o stanna kvar. Problemet var dock att jag inte gav någon en chans...

Ett annat problem har varit ansvar. Att ta ansvar för någon annan människas känslor, att spela på deras planhalva gör att man inte kan fokusera matchen. Det leder till att man börjar titta på de andra matcherna som pågår runtomkring. Att först o främst ta ansvar för sina känslor och spela matchen fokuserat leder ofrånkomligen till engagemang. och det är det som krävs för att skapa en varaktig relation med kärlek som bas... 

Ett uppblåst ego. Så kan man beskriva mitt förhållande till kvinnor. Jag vet att många tjejer faller för mitt utseende o charm. Det låter väldigt kaxigt, men så har det varit många gånger. Att erövra blev därför ett spel. Och ju mer jag spelade ju mer beroende blev jag. Med tiden utvecklades spelet och blev alltmer sofistikerat och medvetet. Man skulle kunna tro att eftersom jag hade ganska lätt att få damer så hade jag ett gott självförtroende. Och det kanske jag hade när det gällde raggning, men jag blev beroende av bekräftelse o det tyder på en brist eller otrygghet. Eller tänker jag fel? I botten finns nog ett dåligt självförtroende, eller en otrygg mansroll. Ju mer kvinnor som vill ha mig ju mer Man måste jag ju vara. Ju mer jag erövrade ju mer man blev jag. Jag har försökte bryta detta mönster o har kommit ganska långt, men fortfarande är jag väldigt osäker vad gäller seriösa o djupa relationer.

Tidigare var jag tvungen att ha ett litet övertag, hon var tvungen att älska mig mer än jag älskade henne. Om jag ville ha henne så skulle hon finnas där. Om jag hamnade i en sådan situation kände jag trygghet, men det innebar samtidigt att jag tog kvinnan ifråga för given. Jag vill inte fortsätta leva på ett sådant sätt, jag vill bryta med det gamla tradiga och tråkiga. Och då handlar det om att våga vara i underläge, våga vara beroende. Vid separationen hamnade jag i ett totalt underläge och det var inte så farligt. Me att göra det en gång till i nästa kärleksrelation är så jävla svårt eftersom jag vet knappt hur man gör. Jag är en oskuld på detta nya...men jag vill så gärna ge mig hän, bli upp över öronen förälskad och leva i nuet. Jag strävar dit...men det går bara sakta framåt.

Det är inte så lätt att komma över någon, även om relationen varit problematisk och destruktiv. När man läser tidningar och ser bilder blir minnena påtagliga. Och i minnena finns det en inbyggd sorg...Man känner en frustration över hur det blev o en sorg över att hur det skulle vara. När man läser gamla "vi föräldrar" kommer allt nära igen. Hela graviditeten, förlossningen o föräldraskapet upplevs på nytt. Vi som skulle bli så lyckliga...Det var det som var planen. Ingen förstod att lyckan och tryggheten måste komma inifrån. Kärleken vissnade som en blomma i brist på näring.  Den stora lyckan infann sig aldrig. Nu är jag på resande fot med A. hos mina släktingar. Imorse satt jag med A. i soffan samtidigt som hon drack välling. Då, i den studen, hoppades jag att det kunde bli som förr. Jag kunde se AO komma insläntrade, rufsig i håret o på dåligt humör, men istället för att titta surt på henne skulle jag lett och sagt vad vacker du är. Det hade förändrat hennes och min dag. Det kanske hade räckt med så lite så hade vi kanske kunnat lyckas, men nu är allt försent.

Vi skulle ha uppmuntrat och sett varandra istället för att förminska o kränkt varandra. Det är något jag lärt mig under denna resa. Hon var självklar för mig, jag tog henne för given o det är ett misstag jag aldrig vill göra om...Att mötas som människor och ge varandra bekräftelse och närhet är nog allt som behövs. I min värld var det inte så, i min värld skulle jag stå i centrum och få istället för att ge. Eller jag ställde nog väldigt lite krav på relationen, jag varken gav eller fick o nöjde mig med det. I en relation ska man vara beroende av varandra o man ska ställa krav annars finns det inget djup. Jag är inte över än, men sakta men säkert så tar jag mig framåt o uppåt med osäkra steg. livet är nytt....  

Även om livet kommer att bli bättre nu finns det en   

Går det att leva utan detta ständiga jävla tvivel...Efter allt jag gått igenom den senaste tiden trodde jag att allt skulle bli annorlunda. Att livet skulle bli mkt lättare, att besluten skulle kännas naturliga utan ångest, att magkänslan skulle få styra mitt liv. Det visade sig att det inte var så enkelt....Jag känner numera ett lugn som gör mig starkare, jag känner en mkt större trygghet i mig själv o genom att vara sig själv går det att vara avslappnad för att man inte är rädd för att människor ska se igenom en. Men  vad får detta för konsekvenser för mitt fortsatta liv. jag är mer öppen o orädd, jag delar med mig av mina tankar o mitt liv, jag ger mer av mig själv, jag är mindre rädd för att misslyckas, men ändå.

Kommer jag att komma ut på andra sidan som en ny människa eller blir det bara en syntes. Om livet var natt tidigare blev det plötsligt dag, men nu har det börjat skymma. Förhoppningsvis kan man leva som en gryning, en bit av det gamla kvar, men mest det nya. Det är dock så svårt att bryta invanda tankemönster ovh beteenden, det är så lätt att falla tillbaka till det som är känt. det finns en trygghet i det gamla. Det gamla bestod mkt av tävling o att erövra kvinnor. jag vill inte leva ett sånt liv. Jag vill vara stolt över mig själv. Jag har nu träffat en kvinna som jag trívs med, men jag är inte förälskad. Jag känner åtrå, glädja, saknad och längtan, men det stannar där. Beror det på att jag träffat fel eller pga att jag fortfarande inte vågar chansa?

Tidigare levde jag ett liv i ständig tvivel gällande kärlek o kvinnor. Jag trodde att bara jag träffade rätt så skulle livet bli lätt och komplett. Det är klart att det inte funkar så, det har jag åtminstone förstått, men tvivlet finns ändå kvar. Hur ska detta gå?

Hej,

Det blir ett kort inlägg idag. Är på resande fot med A. Livet känns Ok, men kärleken är svår. Har börjat tänka i banor som jag gjort tidigare. Det tar tid att förändra tanke- och beteendemönster även om insikterna finns kvar...Jag trodde o hoppades att det skulle gå fortare. Från att ha tagit 10 steg framåt varje dag till att nu ta två steg bakåt och ett steg framåt...känns tradig o lite obehagligt.

Tankar kring kärlek o tvivel kring kärlek tar upp en stor del av min vakna tid. Kommer jag att förhålla mig annorlunda nu till kärlek efter krisen jag går igenom eller kommer allt att bli som förr? vågar jag leva och ge mig hän med en annan människa? Tiotusenkronorsfrågan är: Är jag för rädd att bli kär/svika/svikas eller har jag träffat fel person? framtiden är oviss....

Varför blev det som det blev? Rubriken ovan är något missvisande....men jag ville skriva om något annat helt plötsligt.

Det är ganska svårt att analysera sig själv såhär i efterhand, men vilka händelser har påverkat mig starkats o vilka konskekvenser har det fått? Det är en frågeställning som jag måste ställa mig o gärna hitta svar på. Att kvinnor kom att bli en ventil är helt klart, att erövra blev närmast en drog. Det var ett sätt att överleva, men det var också ett effektivt sätt att distansera sig. Att hålla människor på avstånd av rädsla för både att såras och att såra/svika blev paradoxalt nog nödvändigt i jakten på närhet. Men varför? Varför blev det så svårt att älska? Varför blev det så svårt med intimitet? 

Viktiga händelser/inslag i mitt liv:

- Machokultur (förnedring, maktkamp, förakt för svaghet/kvinnor)

- Feminitet

- Känslokontroll

- Skilsmässan

- "Den goda sonen"-rollen

- Ett högt spel

Ett ämne i taget:

Macho:

Fortsätter imorn...