Vi kallade honom mes-fredde för att han var lite annorlunda, "mjukare". Idag kan man skämmas ögona ur sig för detta. Men rädslan för att bli utesluten från gruppen var starkare än att ge fredde stöd. Fredde var inte speciellt annorlunda. Det var våra föreställningar om manlighet som var sjuka. Att inte leva upp till dessa som fredde gjorde) var i grunden positivt (kan man se i efterhand), men betraktades såklart inte så av gruppen. Eller mer bestämt av gruppmentaliteten. Det tysta medgivandet ekade bland oss "riktiga" män. Manlighet för oss var att kunna supa, slåss, stora muskler, förakt för svaghet, knulla många tjejer och betrakta de som mindre värda. Alla höll förmodligen inte med, men ingen uttalade detta. Fredde drog sig undan gruppen. Det var hans sätt att göra motstånd. Men det mest tragiska kanske inte var vår attityd utan att fredde nästan aldrig träffade några tjejer. För oss andra gick det hyggligt. Vi skröt om våra sexuella erövringar och huruvida man skulle använda kådis. fredde satt bara tyst. Till slut sade han att han aldrig skulle använda kådis för om tjejen blev gravid kanske hon skulle stanna hos honom. Vi skrattade förmodligen högljutt, men skämdes inombords. Vi var såklart livrädda för kärlek och en fast relation. Vad skulle då hända med våra liv? Friheten var central....kådis användes för att undvika graviditet inte sjukdomar..