Att våga vara en romantisk idiot, att våga vara sårbar, att våga vara närvarande. Jag befinner mig i ett totalt underläge gentemot AO, men det känns ganska OK att ha den "rollen". Jag hoppas någonstans, jag är svag o jag är i hennes våld. Jag är en människa, på riktigt... 

Hela tiden påminns jag om AO. Var idag i Mölle o Strandbaden...där vi var för några år sedan. Då brydde jag mig inte om henne. Hon var i stort sett betydelselös. Nu skulle jag ge en arm för att få vara med henne. Jag kan inte ångra något jag gjort, bara göra annorlunda i framtiden. Jag var så omedveten. Det är först nu jag börjar förstå vad verklig kärlek är. Att älska en människa, att ge o ta, att vara närvarande o stolt, att bekräfta o få bekräftelse, att se det sköna även om ytan är föränderlig. Tankarna bara snurrar....o det gör fortfarande ont. Alla minnen, nostalgi, ånger. Hur kunde jag inte se? Hur kunde jag vara så blind?

Skulle jag få en chans till (jag vet att det är uteslutet, jag vet att det aldrig kommer att ske, men kanske det finns ett hopp inom mig någonstans) skulle allt bli helt annorlunda. För varje gång jag varit dum skulle hon få en ros, för varje gång hon var sur skulle hon få en kyss, varje gång jag så henne skulle jag le, jag skulle avguda henne för den hon var o älska henne för den hon kan bli....

...Det finns så mkt känslor kvar o de är svåra att hantera. Jag måste snart gå vidare....jag vet bara inte hur. Har aldrig känt såhär, det måste i alla fall vara positivt!

kram