Går det att leva utan detta ständiga jävla tvivel...Efter allt jag gått igenom den senaste tiden trodde jag att allt skulle bli annorlunda. Att livet skulle bli mkt lättare, att besluten skulle kännas naturliga utan ångest, att magkänslan skulle få styra mitt liv. Det visade sig att det inte var så enkelt....Jag känner numera ett lugn som gör mig starkare, jag känner en mkt större trygghet i mig själv o genom att vara sig själv går det att vara avslappnad för att man inte är rädd för att människor ska se igenom en. Men  vad får detta för konsekvenser för mitt fortsatta liv. jag är mer öppen o orädd, jag delar med mig av mina tankar o mitt liv, jag ger mer av mig själv, jag är mindre rädd för att misslyckas, men ändå.

Kommer jag att komma ut på andra sidan som en ny människa eller blir det bara en syntes. Om livet var natt tidigare blev det plötsligt dag, men nu har det börjat skymma. Förhoppningsvis kan man leva som en gryning, en bit av det gamla kvar, men mest det nya. Det är dock så svårt att bryta invanda tankemönster ovh beteenden, det är så lätt att falla tillbaka till det som är känt. det finns en trygghet i det gamla. Det gamla bestod mkt av tävling o att erövra kvinnor. jag vill inte leva ett sånt liv. Jag vill vara stolt över mig själv. Jag har nu träffat en kvinna som jag trívs med, men jag är inte förälskad. Jag känner åtrå, glädja, saknad och längtan, men det stannar där. Beror det på att jag träffat fel eller pga att jag fortfarande inte vågar chansa?

Tidigare levde jag ett liv i ständig tvivel gällande kärlek o kvinnor. Jag trodde att bara jag träffade rätt så skulle livet bli lätt och komplett. Det är klart att det inte funkar så, det har jag åtminstone förstått, men tvivlet finns ändå kvar. Hur ska detta gå?

Hej,

Det blir ett kort inlägg idag. Är på resande fot med A. Livet känns Ok, men kärleken är svår. Har börjat tänka i banor som jag gjort tidigare. Det tar tid att förändra tanke- och beteendemönster även om insikterna finns kvar...Jag trodde o hoppades att det skulle gå fortare. Från att ha tagit 10 steg framåt varje dag till att nu ta två steg bakåt och ett steg framåt...känns tradig o lite obehagligt.

Tankar kring kärlek o tvivel kring kärlek tar upp en stor del av min vakna tid. Kommer jag att förhålla mig annorlunda nu till kärlek efter krisen jag går igenom eller kommer allt att bli som förr? vågar jag leva och ge mig hän med en annan människa? Tiotusenkronorsfrågan är: Är jag för rädd att bli kär/svika/svikas eller har jag träffat fel person? framtiden är oviss....