Att ha kontroll över sina känslor betraktas ofta som något positivt. Att inte visa något utåt, hålla masken och de jobbiga tankarna borta. Ett visst mått av självkontroll är nödvändigt för att kunna samexistera med människor. Man kan inte skrika o gapa o gråta när något går lite snett av hänsyn till andra människor. Men för mkt kontroll leder alltid fel. För att kunna älska och känna kärlek på riktigt måste man kunna ge sig hän. Släppa på alla hämningar och låte livet flöda genom kroppen. Det är dock mkt lättare sagt än gjort. Det krävs ett oerhört mod att släppa kontrollen och våga krossas av kärlekens krafter....

Hur ska man våga när man träffar någon ny? Eller är det bara så att när man inte vågar så handlar det inte om feghet utan att man inte träffat rätt? Eller är egentligen den största rädslan att svika någon som man gett förhoppningar till? Om man försöker leva ärligt o vid ett möte med en ny människa är ärlig o berättar om sina känslor kontinuerligt så borde saker och ting falla på plats. Man kan bara berätta vad man känner för stunden, inte vad man kommer att känna imorgon. Om den medvetenheten finns där hos båda parter så kan man nog undvika mkt lidande.

För att älska krävs det också att man tycker om sig själv, att man respekterar sig själv och det är väl där någonstans man ska börja....