Att två varma människor inte kunde värma varandra var kanske lite konstigt. Att vi inte kunde hitta glädje och värme i varandra. Vems fel var det? Såklart var det bådas, men jag har tagi på mig alldeles för stor skuld. Jag såg inte henne, och hennes drömmar, men hon såg inte mig heller. Vi levde i en romantisk illusion, vi levde efter konventioner.

Jag har börjat bygga upp murar igen, den öppenhet och värme jag känt inför världen är nästan borta. Sakta men säkert byggs nygamla fasader upp, de tom smyger sig på en. Det är omöjligt att stoppa. Det är omöjligt att över en natt byta liv, det kommer att ta tid.

Jag har kvar mina insikter, jag lever på riktigt, men det går inte att vara fullständigt naken hela tiden, i alla situationer. Inte för att världen är hotfull utan för att det bara inte går. Att ha en fasad gentemot omvärlden är kanske tom nödvändigt, men aldrig i en relation...