Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon uppoffring, det känns inte som att jag försakar något, det känns inte som att jag måste ta ett beslut. Beslutet är redan fattat av mitt hjärta. Jag faller handlöst...Det är enkelt o samtidigt det svåraste jag gjort, men jag vet att jag gör rätt.

Jag följer min känsla o kanske kommer jag att kraschlanda med ett naket hjärtat . Det kommer att göra ont, men det kommer att gå över...nu slipper jag sitta där o ångra något. Jag kommer förmodligen att ångra mitt "beslut" när jag väl kraschar, men aldrig senare när jag kommit igenom det. Jag känner mig stolt. Jag vågar, jag är modigare än någonsin....jag faller...