Jag springer o springer, men är helt trött. Jag vill bara komma fram. Jag vet äntligen var jag är på väg, men målet förflyttar sig hela tiden. Och ibland fastnar jag i sörjan, utan att komma vidare. Hon berör mig, hon är mig, hon styr mig fortfarande. Jag försöker komma loss o börja springa igen, men jag är alldeles för trött.

Tankarna på henne gör mig trött, jag är spyless på de, men det fortsätter envetet surra som en mygga när man ska sova. Det går bättre o bättre, men jag kanske bara blockerar, jag kanske bara stänger av. Har jag då kommit någonstans? Eller finns allt kvar? Hur fan glömmer man vad man gjort, hur kunde jag vara så jävla blind, jag gjorde mitt bästa, eller gjorde jag det, varför älskade jag henne inte när jag hade chansen....