Direktlänk till inlägg 2 september 2007
Hela tiden påminns jag om AO. Var idag i Mölle o Strandbaden...där vi var för några år sedan. Då brydde jag mig inte om henne. Hon var i stort sett betydelselös. Nu skulle jag ge en arm för att få vara med henne. Jag kan inte ångra något jag gjort, bara göra annorlunda i framtiden. Jag var så omedveten. Det är först nu jag börjar förstå vad verklig kärlek är. Att älska en människa, att ge o ta, att vara närvarande o stolt, att bekräfta o få bekräftelse, att se det sköna även om ytan är föränderlig. Tankarna bara snurrar....o det gör fortfarande ont. Alla minnen, nostalgi, ånger. Hur kunde jag inte se? Hur kunde jag vara så blind?
Skulle jag få en chans till (jag vet att det är uteslutet, jag vet att det aldrig kommer att ske, men kanske det finns ett hopp inom mig någonstans) skulle allt bli helt annorlunda. För varje gång jag varit dum skulle hon få en ros, för varje gång hon var sur skulle hon få en kyss, varje gång jag så henne skulle jag le, jag skulle avguda henne för den hon var o älska henne för den hon kan bli....
...Det finns så mkt känslor kvar o de är svåra att hantera. Jag måste snart gå vidare....jag vet bara inte hur. Har aldrig känt såhär, det måste i alla fall vara positivt!
kram
hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt. ...
- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...
När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....
men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans... våga lev ...
Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 |
|||
10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 |
16 | |||
17 | 18 |
19 | 20 | 21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 |
|||
|