vad jag lever, på ont o gott, mest gott faktiskt. Det är så jävla jobbigt när man börjar känna, när man börjar våga ge sig hän. Det är en smärtsam process, men det är väl det som kalla livet. Mitt liv har absolut inte sett ut på ett sådant sätt tidigare, men det är bara att haka på....

Ta en dag i taget, lev i nuet, känn smärta och sorg, var sann mot dig själv, var ärlig, var snäll. Men när man befinner sig på botten tycker man inte att det varit värt allting. Nu har jag kravlat mig upp och börjat se ljuset. Och det är mkt ljusare än vad jag trodde var möjligt...det kommer sämre stunder o dagar, men topparna är större än allting tillsammans....

livet pågår nu, just i denna sekund!

kram