Igår skrev jag hur svårt det är att förklara känslan att vara med sitt barn på heltid, men jag läste någonstans att det kan beskrivas som en förälskelse. Det är svårt att vara borta mer än några timmar...från sin älskade. När mamman var hemma såg jag det absolut inte så. Jag jobbade. Kom ofta hem när A. sov och tyckte det var helt OK. Jag fattar det inte nu....
Att vara hemma och skapa en nära relation till sitt barn är inte bara kul det är också jäkligt viktigt. Jag vet att det låter som en klyscha, men inget kan vara sannare. När man är hemma blir det naturligt att ta ett större ansvar för hushållet (plocka, städa, diska, handla, etc). Det skapar en förståelse i relationen och bidrar till jämställdheten. Nu blev det väldigt pretentiöst....men låt gå för denna gång.

Gudrun S. brukar uttrycka sig såhär när hon beskriver en kvinnans kärlek till mannen: "vård av frisk man i hemmet". Så vill inte jag ha det.... Även om det vore skönt ibland med mer traditionella könsroller. Att ha en kvinna som sköter mat och barn och själv kan man träna och hänga med polare. Ingen kan dock beskriva detta som rättvist....

tack o hej!