Äntligen har det hänt. A sover. Planen var att börja med nya rutiner idag. Sova en gång per dag. A är ett år och jag är pappaledig. Innan pappaledigheten tänkte jag att det skulle bli långtråkigt och kännas lite meningslöst. Pappan kan vara hemma sen när barnet blir lite större, men jag hade fetfel. Jag ångar att jag jobbade så mkt första tiden. Jag kommer knappt ihåg första halvåret och hur A utvecklades. Nu är jag med henne varje dag och det är ofta skitkul. Men det är svårt att förmedla känslan i ord. Innan pappaledigheten läste jag ett antal böcker i ämnet. Men ingen lyckades förmedla känslan av att vara hemma.
Att lära känna sitt barn är stort. Hjärtat värms när hon ler. Jag vet vad A behöver. Jag känner hennes humör, humor, rörelser och lust. Världen skulle garanterat bli bättre om fler pappor var hemma!