Äntligen har det hänt. A sover. Planen var att börja med nya rutiner idag. Sova en gång per dag. A är ett år och jag är pappaledig. Innan pappaledigheten tänkte jag att det skulle bli långtråkigt och kännas lite meningslöst. Pappan kan vara hemma sen när barnet blir lite större, men jag hade fetfel. Jag ångar att jag jobbade så mkt första tiden. Jag kommer knappt ihåg första halvåret och hur A utvecklades. Nu är jag med henne varje dag och det är ofta skitkul. Men det är svårt att förmedla känslan i ord. Innan pappaledigheten läste jag ett antal böcker i ämnet. Men ingen lyckades förmedla känslan av att vara hemma.
Att lära känna sitt barn är stort. Hjärtat värms när hon ler. Jag vet vad A behöver. Jag känner hennes humör, humor, rörelser och lust. Världen skulle garanterat bli bättre om fler pappor var hemma!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...